pearlsfromparadise

WAaaah!
Nu drabbades jag helt plötsligt av PANIK!
Fick för typ fem minuter sen reda på att vi nu ska ha sålt 10 biljetter tills nästa torsdag.
Innan var det bara 7, och inget sista datum för betalning bestämt.
Och utöver det ska vi hitta två jävlar som vill betala 350 spänn för en kass studentmiddag.
INGEN SLÄKT TILLÅTEN!
Gaaah!
Vilken dålig framförhållning de som planerar vår skiva har.
Så desom jag nu har lovat biljetter som inte är säkra på ifall de kan komma, era biljetter har försvunnit från "lova-listan" just nu säljer jag till vem som helst som vill ha en så jag blir av med dem i tid!

Gaaaah!

Jag hörde faktiskt en ganska smart sak idad.
Att vara annorlunda är det nya vanliga.
Så om folk bara skulle vilja sluta få sån enorm bekräftelse genom att "vara annorlunda och uttrycka sig själva" vilket i nio fall av tio bara är ett rop på uppmärksamhet, så kanske vi skulle få en bättre verklighetsbild av våra medmänniskor.
Jag går emot strömmen och är vanlig!

Det är helt galet skönt att äntligen ha kommit igång med mitt individuella arbete till projektarbetet.
Nu nör jag faktiskt har bestämt mig för vilket ämne jag ska skriva om specifikt och letat reda på bra böcker och informationskällor känns det inte så svårt som tidigare.
Att jag dessutom har gått en kurs med en som jobbar vär en världskänd chokladleverantör förenklar bara mitt arbete ännu mer.

Ja, livet leker helt enkelt.
Jag följde med Kalle till hans thaiboxning igår, och jäklar va duktiga vissa i hans grupp var!
Självklart var han också väldigt duktig för han mötte många som tävlar professionellt och klarade sig riktigt bra!

Men nu könner jag att jag har gjort tillräckligt med skolarbet på min lediga dag.


Jag har förresten glömt att berätta en grej!
Ni vet hur glad och stolt man blir när man får MVG på en riktigt svår uppgift i skolan?
Jag skrev ett referat, på en riktigt svårt och lång text till Kalle för ett bra tag sen, och nu har han fått tillbaka det.
Kan ni gissa vad han fick?
MVG!!
Både på uppgiften och i slutbetyg.
Och även fast dte itne är mitt betyg så går jag runt och känner mig stolt som en tupp!
Det är ju aldrig lätt att skriva ett arbete till en lärare som man inte vet hur han bedömmer, men uppenbarligen är jag riktigt bra på att skriva referat, för jag får ju MVG även fast jag aldrig ens träffat läraren!
HA!

Puss.

Gud vad jagh ar saknat känslan av att kunna leva på vardagar också!
Att sova hos Kalle på en vardag, fan va underbart!
Jag har saknat känslan av att gå och lägga sig tillsammans och vakna upp tillsammans, samtidigt.
För när vi är med varandra på helgerna så går han upp så fort jag har somnat så han kan spela sina spel, men det går inte då han ska till skolan morgonen efter.
Att jag sen måste gå upp flera timmar tidigare än vad jag behöver om jag sover hemma gör inte så mcyket.
Bara jag får sova till 6 är jag nöjd nu för tiden.
Det är ju sovmorgon för mig!

Åååh, jag känner att även fast dte enda jag ar inplanerat under min lediga vecka är att göra lite skolarbete så kommer dte bli en bra vecka!
Iof så vankas det nog en liten utgång på fredag, eftersom Daniel har fyllt år, men då är ju veckan strast slut i vilket fall som helst.

Jag har köpt pannkakor.
JAG!
Jag som avskyr allt som ens kommer i närheten av pannkakor har faktiskt köpt det.
Jag tror att det är the time of the month. Jag brukar få sug efter lite konstiga saker då.
Dessutom är jag lite konstig.
Färdigköpta pannkakor går ner, motvilligt, men det går.
Hemmagjorda sätter sig som en klump i halsen bara.
Hmm.
Lite konstigt när en kock föredrar halvfabrikat framför hemmagjort,
Haha.

Puss.

Ikväll ska vi på bio, jag och Kalle.
Vi ska se Sanctum tror jag den hette.
Det är nån film som Kalle vill se, och jag har sett trailern och den verkar ganska bra.
Verkar vara en sån film där jag kommer hoppa till var och varannan minut fast det egentligen inte är läskigt.
Meeen det blir nog bra.
Sen är det bara att ta sitt pick och pack och åka ut i skogen mitt i natten.
Jag  kan ju bara hoppas att det finns någon nykter och vaken person som kan hämta oss för ska vi gå så kommer jag inte bli glad.
Mitt i natten mitt i mörka skogen.
Inte min favoritscen kanske.
Det löser sig.
Något annat som precis har löst sig är dagens klädval.
Jag har prövat olika kläder i säkert en timme utan att bli helnöjd.
Men nu har jag äntligen bestämt mig.
Blå strumpbyxor, ett långt ljusrosa linne med massa blommor och blad på (jättesommrigt) och ett skärp på det bara för att framhäva mig vackra midja.
Haha.
Nej men förstår ni att jag längtar till varmare tider kanske?
Ja, en början är ju iaf att börja ta på sig kläderna som man har under den varmare tiden av året, så kan man ju hoppas att det gör att våren och sommaren kommer snabbare för det.

Puss.

Åhh vilken härlig känsla det är att komma ut ur duschen och känna sig som en helt ny människa!
Snacka om att skölja av sig dagens problem!
We like it!

Usch och fy och blääää!
Det är så jag känner just nu.
Jag börjar bli sjuk.
Ordentligt sjuk.
Jag känner hur febern ligger och smyger bakom knuten, men inte riktigt fått grepp om mig än.
Har 37,4 just nu, och för er normala människor är det ingen big deal, men har man en normaltemp på 36,5 är det faktiskt något av en deal.
Jag har alltså mått dåligt hela dagen, och blivit tilldelad de arbetsuppgifter som jag avskyr!
Enbart för att jag är dålig på att utföra dem men suchs for me.
Spritsa och temperera har jag ägnat många timmar åt idag.
Lyckades klämma i mig en halv semla enbart av artighet för att alla andra åt, eftersom jag inte tycker om semlor.
Pappa har köpt en bit morotskaka åt mig istället för semla tills ikväll, så snäll pappa jag har!

Tyckte så synd om mig själv på hemvägen att jag stannade och köpte en låda vindruvor, och när jag kommer hem upptäcker jag att det fanns två oöppnade lådor hemma redan.
Ja, verkligen bortslösade tio kronor.

Ska försöka släpa mig upp till jobbet imorgone också, men har jag mer feber får jag nog se sanningen i vitögat och sjukanmäla mig sista veckan på praktiken.
Känns ju ganska ovärt.

Varma mackor blir det till middag idag.
Passar mig precis idag.

Puss.

Det är faktiskt inte roligt att gå hem och känna sig otrygg.
Gå och titta sig över axeln och hoppa till vid minsta lilla ljud.

Pappa berättade imorse att en tjej blivit våldtagen natten till igår på en väg där jag går väldigt ofta.
Det är det som gör mig nervös.
Jag var jätterädd för att gå där när jag var lite yngre för platsen har lite historia om sig att det händer dåliga saker där, men eftersom inget hänt där på flera år så har det gått över.
Now its back!

Helt sjukt mörkrädd var jag när jag gick hem från Malin!

Det finns en backe som är väldigt dåligt upplyst och ganska skum i övrigt nästan precis där jag bor.
Jag vågar aldrig gå på trottoaren där för det är så mörkt på sidorna av vägen så jag ser ju itne vad som finns där.
Så jag har gjort till vana att gå mitt i vägen istället.
Men det hade jag också vant mig av med, till sidag.
Nu var jag tillbaka på min gamla upptrampade stig mitt i vägen igen.
Och självklart hör jag fotsteg bakom mig hela tiden.
Men tror ni det finns någon där?

Alla frågar mig hela tiden hur jag kan vara så säker på vad jag vill, och om jag inte är rädd att jag kommer tröttna på att vara kock.
SJÄLVKLART kommer jag tröttna så småningom, personligen tycker jag att man är ganska konstig om man inte byter riktning nån gång i livet, gör en totalsväng in på något annat, det är bara hälsosamt.
Men än så länge vet jag att det är det här jag vill hålla på med, och för att hålla intresset vid liv, så tar jag inte med mig arbetet hem och utnyttjar det till max och låter hela mitt liv kretsa runt det, för jag vet att mitt intresse är svårt att hålla och att jag tröttnar på saker.
Så därför lagar jag sällan mat hemma, och jag söker inte aktivt extrajobb och jag tittar bara på om vi är några som ska ha middag tillsammans.
Det kan uppfattas som arrogant men det skiter jag i.
Dessutom blir jag bara irriterad när jag lagar mat med folk utan den utbildning jag har i bakfickan för ni gör så jäkla mycket fel hela tiden!
Så vill ni hålla mig på bra humör: tjata inte om att jag som är kocken ju ska laga mat.
Glöm det.
Jag vill hålla mitt intresse för matlagning vid liv i så många år som möjligt, och eftersom jag har haft intresset i jäkligt många år redan nu, så skulle det inte förvåna mig om det inom bara några korta år börjar trappas ner.
Så låt mig ta hand om min framtid och laga er jäkla mat själva.

Tänkte att jag skulle börja planera helgens klädsel eftersom jag inte kommer hem förräns på söndag kväll, så jag bestämde mig för att öppna min tröj låda för jag brukar alltid bli så glad när jag öppnar den.
För varje gång jag gör det hittar jag alltid nåt snyggt som jag glömt bort att jag har.
Den här gången blev jag besviken.
Jag kom ihåg allt jag har.

Sitter här och planerar inför alla hjärtans dag.
Jag har tagit över planeringen helt och hållet, för Kalle är inte så duktig på romantiska grejer, och om vi ska lyckas komma överrens om något så kommer alla hjärtans dag hinna passera med flera veckor.
Därför har jag tagit över hela grejen, så han bara får slappna av och hänga med på de överraskningar jag planerar.
Om allt går i lås som jag vill kommer det bli perfekt, men jag tvivlar på att det kommer glra det, för kvällen kommer innehålla många steg som ska klicka och jag måste hitta allt jag behöver + fixa färg till skrivaren och få den att fungera....jag har mycket att göra på kort tid alltså, men en ordentlig spellista har jag iaf fått till, så det blir det första att bocka av på listan.

Helt ärligt så tycker jag nog att det är ganska kul att planera såna här saker, även om jag blir irriterad på Kalles ointresse.

Such is life.
Puss.


Från vår lilla date i lördags. (ett tips, säg aldrig åt Kalle att se glad ut när du ska ta en blid på honom, han gör tvärt emot)

Tycker att Tammy förtjänar att vara med på en bild också.

Ja, som jag skrev till Emma och Manda på facebook för ett litet tag sen, så känns det underligt att vara den som blir lämnad kvar och inte vara den som lämnar.
Det är många som lämnar mig nu, på olika sätt och för olika långt tid.
Emma åkte ju redan i början på januari så hon har lämnat mig för ett bra tag sen, Manda åker härifrån i början på mars, Kalle åker ifrån mig i helgen, och Malin flyttar ifrån sin gamla villa här i Örby imorgon.
Fyra personer lämnar mig på ett eller annat sätt på kort tid.
Och jag vet att jag borde vara glad för dem allihop, men på något sätt är jag svartsjuk.
Jag är itne van vid att bli lämnad. Jag är van vid att det är jag som lämnar, och då vet jag ju garanterat att jag kommer tillbaka, och när jag gör det.
Nu är det annorlunda. Jag är den som står kvar och vinkar sorgset medans alla andra flyger iväg över världen.

Det är lite fånigt att bli svartsjuk över en sån här sak, men jag tror att jag utsätts för så mycket choklad att mina PMS hormoner utlöses även fast jag inte ska ha några sådana nu.
Haha, jaa min egen teori om hur min kropp konspirerar emot mig!

Fast en sak tynger mitt hjärta extra mycket, och det är ingen hormonpåkallad svartsjuka inte.
Jag vet att Emma där borta i England längtar hem som en galning, och bara det faktum att jag vet hur hon har det eftersom jag själv har varit i samma sits gör mig illa till mods.
Desutom tar det fram minnet av de känslor jag hade när jag var där, som jag stoppat undan långt inne i mig själv för att slippa ta itu med för att det är för jobbigt.
Och ja, jag vet att jag har tjatat i flera månader om hur dåligt jag har mått över den jäkla resan till England, men jag har faktiskt mått riktigt dåligt.
Och det är synd, för visst hade vi jäkligt kul där, men det jag tydligast kommer ihåg är panikkänslorna som alltid låg precis under ytan och lurade.
Den där hemska känslan av att inget här hemma var på riktigt, att det bara var en dröm som aldrig skulle slå in och att det var England som var den enda verkligheten.

Det där är sånt som bubblar upp i mig när jag vet att en jag älskar går igenom, kanske inte samma sak, men liknande just precis nu.

Nog gnällt.

Jag fick sluta tidigare idag, för de skulle ha ett personalmöte och det fick inte jag vara med på.
Det blev jag inte så ledsen över. Men de timmar jag var där gick det faktiskt ganska bra för mig. Jag har börjat lära mig en hel del saker nu, så jag behöver inte fråga om exakt allting längre, bara hälften.
Och de har en bra policy där tycker jag: så länge man jobbar är man aldrig ivägen.
Det är en bra policy, för jag känner att jag är ivägen hela tiden.


Jag måste alltid kväva ett litet skratt när jag ser den här, för man vill ju inte få stämpeln som den som sitter och skrattar inne på toaletten.

Jag måste säga att den här helgen har varit riktigt bra, fast jag har inte fått den vila jag behöver egentligen, men jag antar att jag får stå och gäspa hela dagen imorgon.
Att helgen avslutas med att man är bakis är väl kanske inte det bästa, men det är ju ett tecken på att man har haft roligt, kanske nästan lite för roligt.
Det är nästan så att jag är nervös för nästa helg då det är tvådagarsfest, kommer jag överleva?
Och framförallt: kommer jag överleva nu när inte Kalle kommer vara där och ta hand om mig???

Nu ska jag skriva sådär kryptiskt som jag hatar när andra gör, för man fattar ingenting. Men jag måste lixom skriva ner det så att jag själv kommer ihåg det längre fram.

Jag har gjort lite nya gejer, saker som jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra även fast jag gång på gång lovat.
Så jag känner mig ganska modig faktiskt.
Det gör jag, lite modig och lite upplyft av att äntligen tagit steget ut i det okända.
Haha.
Ja, nu får ni vara så nyfikna ni vill, men det är så mycket jag skriver ner här, för det räcker för att jag ska förstå vad det handlar om.

Nu ska jag äta tårta innan jag ska gå och lägga mig.
Det blir tidig kväll ikväll eftersom det inte blev många timmars sömn inatt.

Puss.

You give your love and friendship unconditionally. You enjoy long, thoughtful conversations rich in philosophy and spirituality. You are very loyal and intuitive.

Tycker jag passar ganska bra in på mig.

Karl är ett nordiskt namn som betyder fri man och Susanna är en grekisk form av ett hebreiskt namn som betyder lilja.
Kalle är alltså en fri man som har en lilja.

Cute.
Adorable.
Faktiskt.

Jag hittade väääärldens finaste kappa när jag och Manda var i stan.
Seriöst.
Sjuk snygg!
Men jag hittar ingen bild på den :(
Fast det kanske är lika bra, för annars kommer ni allihop gå och köpa er en sån, och det tillåter inte jag, inte förräns jag har köpt den först!

Jag känner mig lite underlig ikväll.
Jag har en konstig känsla som liger och maler långt nere i magen, som jag inte riktigt kan sätta ord på.
Jag saknar Emma och vill att hon ska komma hem, samtidigt som jag vill åka till henne och uppleva England på hennes sätt istället för mitt sätt.
Jag är både deppig och glad för att Malin ska flytta. Om bara en och en halv vecka lämnar hon huset som vi lekt i sen barnsben. Det är sorgligt att det inte kommer vara hennes hus längre, och att vi inte bor på fem minuters avstånd från varandra, samtidigt som det är kul att gå vidare i livet och börja om på ett nytt kapitel.
Jag saknar Manda, för trots att vi bor i samma stad lever vi i två olika världar med tider som inte matchar.
Men nu har vi planerat in att ses imorgon, så det lättar lite från mitt hjärta.
sen saknar jag att ha obegränsat med tid, för en kort stund, att bara lägga på mig och Kalle och vårt förhållande.
Det känns som att varje gång vi ses, och det är faktiskt inte så ofta än så länge i år, så stressars vi igenom den tid vi har för att sen försvinna spårlöst från varandra tills nästa gång vi ses.
Jag hade nog gärna velat stanna kvar ute på landet med honom iaf en natt till för att bara reparera de små sprickor som bildas med tiden.

Det här är bara några av de saker som skapar den här konstiga känslan jag har i magen, men de är de som är i nuet, som svävar runt i mitt huvud mest just nu.

Idag är det förintelsens minnesdag.
6 miljoner judar och 5-11 miljoner andra människor blev mördade för lite mer än 60 år sedan (mycket möjligt att jag fått årtalet helt fel, ni vet ju hur min matte är.)
Ha offrena från Hitlers massaker i tankarna idag.

Kalle är en tupp.
Jag är en apa.
Kalle är ung.
Jag är gammal.
Hur kan en ungtupp hamna med en gammal apa???










Ja, som ni kanske förstår så syftar djuren vi karaktäriserar de kinesiska stjärntecknena.
Jag är född i apans år, och Kalle i tuppens.
Jag kom faktiskt på idag (believe it or not, inte förräns nu!) att jag fyller 19 iår.
Vilken ångest!
Jag som hade ångest över att fylla 18, 19 är ju ännu värre!
Det följer inte ens någon fördel med det!
Man blir bara gammal.
Och lilla Kalle, ja han är fortfarande kvar på 17.
Fattar ni hur gammal jag är?!
Iof så fyller han 18 långt innan jag fyller 19, men that's not the point.

JAG ÄR GAMMAL!

Jag är väldigt lätt distraherad.
Jag kan inte prata i telefon när jag sitter på bussen.
För då gllömmer jag att gå av.
Jag kan inte ens läsa ett sms eller byta låt.
För då glömmer jag att gå av.