pearlsfromparadise

Gårdagen då.
Vi väcktes av det sedvanliga måndagsbrandlarmet.
Sen öppnade jag paketen som min älskade familj hade skickat hit.

Lite småsaker som mest var symboliska, men de gjorde iaf så jag fick lite födelsedagskänsla.
Sen gick vi ner till köket, och där sjöng de för mig på både engelska och svenska (de sjunger I want more liver, med ja må hon leva melodi, för de tycker att det låter så när vi sjunger) och jag fick ett kort som alla hade signat, en apelsin och en pin som det står "18 today, buy me a drink!" på.
Vi gick tillbaka till rummet för att dricka champagne och sen rörde vi oss in mot Oxford.
Det blev lite shopping, Kentucky fried chicken (för första gången:o), en tripp till Pitt Rivers och sen till The red lion.

Gaaanska ballt tak.

En leopard och en tiger.

Haha the SPERM whale, jag vet, humor på hög nivå.



De två bilderna ovan är kopior på vår handledare!


Haha.

Min första lagliga drink och jag fick inte ens vis leg :( den gula är en Tutti Frutti och den röda är en Woo Woo.

Vid halv 7 åkte vi tillbaka till Abingdon, för att byta om och fixa till oss lite.
Jag pratade med min kära mamma och fick ordentlig sång på svenska (vilket jag för övrigt fick från Kalle också) och sen gick vi till en resturang som de har rekommenderat. Ask heter den.


Vi började med en spritser, sen blev det förrätt, nån jättegod getostgrej.
Till varmrätt tog Izabelle en kyckling risotto och jag tog en sallad med lax. Till det blev det rosèvin.
Sen ringde mamma, pappa och Niklas och sjöng för mig alla tre.
Sen blev det baileys, chokladtårta med ljus i och applåder när jag blåste ut det, och avslutningsvis blev det amaretto. Inte en enda gång behövde vi visa leg:(
Meeeen å andra sidan så verkade kockarna väldigt förtjusta i oss (precis som alla andra?) och tittade på oss hela tiden.
Vid tio gick vi vidare mot The Stock (vi är typ stammisar där nu, illa :o) och tog några drinkar.
Sen var det bara att tralla hem och gå och lägga sig.
Idag är det jobb som gäller.

Puss.

Nyss hemkommen från krogen.
Dags att sova så man orkar upp till jobbet imorgon.
På fredag blir det riktigta firandet.

Taggaaaaaa!

Ja må hon leva
Ja må hon leva
Ja må hon leva ut i hundrade år
Ja visst ska hon leva
Ja visst ska hon leva
Ja visst ska hon leva ut i hundrade år!

JAG ÄR 18!!!!!!

Eller ja, egentligen när jag inte 18 förräns kl 09.29 men det är rätt dag iaf!

Dagen jag har väntat på i massor, Massor, MASSOR med år!


Lillflickan har äntligen blivit stor!



Puss.

Ååååh vad jag saknar att plinga och plonga på tangenterna där hemma, och kanske sjunga en liten trudilutt till.


Haha guuuud vad jag skrattade när "chefen för kvällen" (det är olika ansvariga varje dag) sa till den nya, blyge killen som för övrigt ser ut att vara 12 (han är 18!!): "Hold on little hobbit!"
Jag trodde jag skulle dö när jag stod i över en halvtimme och försökte hålla mig för skratt, och när jag kom upp och skulle berätta för Izabelle så brast det totalt!
Jag skrattade så jag grät!
Och det vill inte säga lite.
Ett gott skratt förlängre livet, synd bara att det var på lille Mr Floppy hair's bekostnad ;)

Varenda gång jag lyssnar på Rasmus Seebachs Natteravn längtar jag sååååå mycket efter mitt älskade Paradise Hotel Danmark!
Jag hade ju fem avsnitt kvar innan jag åkte hit, men de går inte att se härifrån!
Waaaah!
Jag tror jag avlider snart om jag inte får se mina dansktalade partyprissar!

Anthony blev lite förvånad när han såg min profilbild på facebook.
Jag tror inte riktigt att de har sett den sidan av mig än ;)

But I love it!

Tänk alla famnar jag lämnat
Av längtan till dig
Tänk alla dagar jag vandrat
För att möta den vackraste
Människa jag någonsin mött
Lycklig för att du finns till

Trots allt gnäll tidigare så börjar livet i Abingdon bli till en vardag, en vardag som jag trivs med.
Arbetet i köket blir allt roligare.
Människor öppnar sig mer och jag känner mig lite mer som en i gänget.
Jag trivs här, så är det.
Men jag kan inte låta bli att längta hem till mitt Sverige.
Till mitt hus hemma i Örby.
Till pappas konstanta grillande.
Till mammas "Hej mitt lilla hjärta" när hon kommer hem från jobbet.
Till Niklas svassande genom hela huset när han pratar i telefon.
Till det där lilla sms:et där det står "Hej, ska vi ta en fika efter skolan?:)"
Men vad jag saknar mest, är den som har mitt hjärta kvar där hemma.
Jag saknar att ha någon att hålla om.
Jag saknar den varma kroppen tätt intill min på natten.
Andetagen i min nacke.
Fingrarna som är flätade runt mina.
Jag saknar de blå ögonen som kan få mig att le på ingen tid alls.
Jag saknar de starka armarna som jag vet alltid kommer ta emot mig om jag faller.
Jag saknar de mjuka läpparna, som fått mig att smälta så många gånger.
Jag saknar leendet som får mitt hjärta att slå ett extra slag.
Jag saknar helt enkelt min Karl, med hela mitt hjärta!

Att älskas utav dig
Är det vackraste för mig

Och även fast du förmodligen inte kommer läsa det här så ska du veta att jag älskar dig.

Det var jag igår efter att ha stått i frysen och gjort 60 kulor glass.
Här händer det inte så mycket.
Vi jobbar, går en sväng och sover.
Så ser våra dagar ut.
Inte så intressant.
Men dagarna går fort iaf.
Idag är dag 10 av 45.
Så snart är vi hemma igen!

Vi fick träffa vår handledare för första gången ordentligt igår eller i förrgår, kommer inte riktigt ihåg.
Och då sa han att sista veckan vill han veta varför vi åkte hit.
Ska jag säga sanningen då?
Att jag aldrig ville hit alls.
Att enda anledningll att jag åkte var för att alla sa åt mig att göra det?
Att det var mitt livs chans och att jag fick inte missa den?
Det var mitt val att åka, men det var inte vad jag egentligen ville.
Jag ville vara hemma, njuta av hösten och 18årsdagen med nära och kära.
Men nu sitter jag i England.
Hundratals mil ifrån allt det där jag ville ha.
Känns det bra?
Nej.
Men ni hade ju rätt i vad ni sa: det är mitt livs chans att göra något jag aldrig gjort, och aldrig kommer göra igen.
Men det är tack vare alla er som jag sitter här och längtar hem, och är på ett ställe som jag inte alls vill vara på egentligen.

I put the blame on you, mogen som jag är.

Åt middag för en liten stund sen, och sen gick jag ut i det underbara vädret och satte mig på muren bakom huset, precis vid vattnet.
Luften var så sval och len, svanar och andra fåglar gled förbi och på andra sidan floden satt folk på en uteservering och åt middag.
Det var så fridfullt.
Så fint.

När jag var ute tidigare idag, för att motionera bort allt fett som de tvingar i oss här så var det, som vanligt, folk som tutade åt mig, vinkade och sa saker som "Hello gorgeous".
Så är det så fort jag/och/eller Izabelle går ut.
Jag vet inte, men ser vi verkligen så bra ut så att nästan varenda ung kille måste göra något för att få vår uppmärksamhet???
Men det är väl som vi har sagt: det finns helt enkelt inga snygga tjejer i England, så när de ser två heta babes som oss blir det bara to much for them.
Haha.
Men det är alltid kul att känna sig uppskattad. Dessutom var det riktigt skönt att bara få gå och lyssna på min egna galna mix av Lady Gaga, Linkin Park och Michael Jackson.

Try as they may, they could never define what's been said between your heart and mine

Det finns ett förslag om att göra ett DNA-register av alla Sveriges män, för att lättare identifiera och få fast våldtäktsmän.
Det är väl bra att man vill göra det, men då kan man också ställa sig frågan: är inte det väldigt kränkande mot männen?
Ska vi bara förutsätta att varenda man i hela landet är en potentiell våldtäktsman?
Och vad händer med kvinnor som våldtar då?
Ska vi inte jobba lika hårt för att få fast dem också?
Nej, kränkande är vad det här förslaget är, och moderaterna har faktiskt sagt nej till detta.
Det första under hela deras mandat som de gjort bra.

NEJ till DNA-register av svenska män!

Det är tråkigt att sova ensam.

Jag är ung och dum, så låt mig vara det.
Jag gör bort mig, så skratta åt mig.
Jag gör misstag, så förlåt mig.
Jag gör bra saker, så säg bra jobbat!
Jag hjälper många, så säg tack för hjälpen.
Jag skrattar åt det mesta, så skratta med mig.
Jag ler så jag får träningsvärk i kinderna, så massera dem.
Jag kan inte höger och vänster, så lär mig.
Jag...är helt enkelt jag, så deal with it.

Puss.

Vet ni vad jag har tänkt på?
För att inte kväva ett förhållande måste man ge varandra tid att sakna och längta efter den andra.
Jag är ingen expert på relationer och förhållanden alls, men jag kanske har lite halvsmarta tankar om det iaf.
Att träffas varje dag, att ha hela världen kretsande kring den man älskar, att leva sitt liv för endast en person, det slutar aldrig bra.
Att få ta tid för sig själv, att få leva lite utan att den andre alltid ska vara tätt i hälarna på en, det är det som gör att man har nya saker att prata om, minnen att dela med sig av, äventyr helt enkelt!
Anledningen till att jag har börjat tänka på det här nu är ju såklart för att min Kalle är en av de som jag kommer sakna allra mest när jag är borta, men samtidigt så är det bara hälsosamt att sakna varandra ordentligt ibland.
Visst, när vi inte har setts på kanske en vecka så tjafsar vi alltid och småbråkar lite, men när vi väl ses så är allt glömt och vi kommer ihåg hur lyckliga vi är som har varandra.
I det här fallet är det såklart lite mer än en vecka det handlar om, men jag tror att det kommer stärka oss, att få uppleva ett lite längre peroid utan varandra.

Ibland måste man få andas ensam.

Jag pratade med pappa när vi var och handlade (nämen no shit att man pratar med varandra när man åker nånstans) Och han sa att Ryanair, som vi ska åka med, bara tar 15 kilo i maxvikt, inklusive handbagage!!!
Jag trodde jag skulle dööö!
hur fan ska jag kunna packa för 7 veckor på 15 kilo?!?!
Med dator, skor, kökskläder, hygienartiklar, böcker, tidningar + mina egna kläder?
OMÖJLIGT!!!

Så jag gick in på deras hemsida och kollade om det verkligen stämde, att de var så snåla med vikten.
Har jag fattat det rätt så är de inte det.
Man får ha 15 eller 20 kilo i incheckat bagage, men man måste betala olika avgifter för det.
Man får ha max två väskor med sig, och handbagage får väga max 10 kilo.
Självklart fanns det nån viss storlek som väskorna inte fick överskrida, men det löser sig nog.
Så har jag förstått det hela rätt så får jag ha med mig iaf 30 kilo.
Och det gör det hela mycket lättare.
Men jag får en massa mer info i skolan imorgon, så vi får väl se om det är 15 eller 30 kilo jag får ha.
Annars får mamma och pappa posta över en jäkla massa grejer, och jag får skicka hem min smutstvätt i paket.
Haha.

Ja, hade jag börjat kl 8 imorgon hade jag kanske fått börja tänka på refrängen, som det så vackert heter, men jag börjar ju inte förrän ett, så jag kan vara uppe hela natten om jag vill!
Men de som känner mig vet att jag inte är så bra på att hålla mig vaken så länge ;)

Puss.

Kvällen är jobbig.
Det är kvällen som är värst.
För det är då alla tankar, som man trycker undan under dygnets ljusa timmar, kommer fram.
Alla tvivel, alla om och men, alla rädslor.
Just nu har jag verkligen ångest för att åka bort så länge helt utan någon som jag står riktigt nära.
Jag är livrädd för att göra det.
Jag håller på att krypa ur skinnet för att få springa och gömma mig och hoppas att ingen hittar mig den dag det är dags att åka.
Just nu är jag ensam.
Mamma och pappa är hemma och sover förmodligen redan, Niklas är nog ute med någon av sina vänner, Malin är i Kroatien och Kalle sover.
Så jag sitter här ensam, utan någon att dela mina tankar och rädslor med, och det bygger bara upp ångesten ännu mer.
Jag vet, att när morgonen kommer så kommer jag vara precis lika taggad som jag har varit varje dag sen jag fick besked att jag skulle åka, men jag vet också att till kvällen kommer ångesten tillbaka.
Jag känner mig jättetöntig som reagerar så här, men jag kan inte hjälpa det.
Sen så är det typiskt likt mig att spara det jobbiga till den stund då man inte kan ignorera det.

Äsch.
En film får väl försöka distrahera mig.

Btw, så blev festen igrå riktigt lyckad.
Det blev inte vad jag förväntade mig, men kul hade vi nog allihop.

Puss.

Imorse ringde han som fixar praktikplatser mig, och sa att jag har chans att få en i Oxford, England.
Det är en av skolans bästa praktikplatser.
Jag blev så chockad att jag tackade nej på direkten, men han sa att jag skule tänka på det till imorgon.
Jag blev helt chockad, eftersom jag inte ens har önskat en utomlandspraktik, så eftersom jag får erbjudande ändå, så måste lärarna tycka att jag är riktigt bra.
Jag ringde Kalle först, och då försökte jag hålla tillbaka lite, men det gick inte så bra.
Han sa att om jag ville så skulle jag ta den och att det var en enormt bra chans.
Sen ringde jag mamma, och då brast det.
Jag grät som en liten barnunge (över en praktikplats!!!!).
Hon sa ungefär samma sak som Kalle.
Sen har jag pratat med en annan tjej som har fått samma erbjudande, och hon tvekar lika mycket som jag gör.
Men åker jag så åker hon.

Det här kom som en blixt från en klar himmel.

Åker jag så missar jag min 18-årsdag och jag åker ifrån alla i 7 veckor.
Jag börjar ju sakna folk väldigt mycket väldigt lätt så det kommer bli fruktansvärt svårt, och jag får hemlängtan lätt också.
Men åker jag inte missar jag mitt livs chans, och en jäkla upplevelse.

Jag har alltså till imorgon på mig, och tar jag den åker vi om en och en halv vecka.
Lite kort varsel va?

Jag har ett litet råd till alla er där ute.
Men ni som inte vill ha något råd från en liten 17-åring (borde egentligen kunna säga 18-åring för det är fan inte långt kvar!) som inte har sett så mycket av världen än, ja, ni kan ju fortsätta läsa ändå.
Har ni ändå tagit er hit kan ni gott läsa några rader till.
Och dessutom så har jag sett massor med andra sidor av världen än vad du har!
Just det!
Inte så kaxig längre va?
Haha, kanske ska jag komma till skott nu?

Sluta leva i det förflutna.
Sluta leva genom minnen.
Sluta låta livet rinna ut i sanden för att ni inte kan släppa det som varit.

Bearbeta vad det nu kan vara, kom på en lösning, kom över det, glöm det eller whatever.
Sen stoppar ni in det i en liten låda och bränner den så har ni tagit er över ett hinder som gjorde så ni tappade kontrollen över ert liv.
Att leva i det förflutna gör ingen nytta.
Att leva genom minnen gör saken bara värre.
Att minnas är en helt annan sak.
Minnen är det finaste vi har och de ska man värna om, men inte leva genom.
Livet är för kort för att man ska ha tid att hinna stanna upp och leva i det som var.

Bli påverkade, av negativa och positiva saker, och fortsätt sen att leva med det som en extra erfarenhet i bagaget.

Älta inte så mycket, för då mår man bara dåligt.

Men lev inte heller för framtiden, för tro mig.
Den blir som den vill, hur mycket vi än planerar och tror att vi har kontroll.
Saker händer, människor förändras och vi blir bara besvikna.

Drömma får man såklart. Det är ju trots allt drömmarna som formar våra personligheter mycket och ger oss ambitioner, och utan personlighet skulle man ju inte vara mycket för världen.
Som t.ex. min dröm när jag var yngre. Jag ville bli en riktigt Svensson. Bo i radhus, gift med en snygg man som så småningom skulle skaffa sig en liten ölmage, fyra barn, en hund och två katter. Isak och Sam skulle mina tvillingpojkar heta, och blonda skulle de vara. Sen skulle jag ha två tjejer. Nova och Svea. De skulle vara brunetter.
Det här var min dröm. En dröm som med största sannolikhet aldrig kommer att slå in, för det finns inte en själ i min släkt som är blond, så då måste min framtida man vara typ albino om jag ska få några blonda tvillingar.
Men som sagt, en dröm är en dröm, inget mer.

Lev för dagen istället.
Lev som om varje dag var din sista.
Uppskatta det du har nu.
Inte det du hade, eller det du kommer att få.
För det är bara det som händer precis just nu som egentligen spelar roll, eftersom att det som händer nu, om vi verkligen granskar det, är påverkat av det förflutna och kommer forma vår framtid.
Det är nu vi har chansen att påverka.
Vill vi ha något att säga till om i våra liv, måste vi leva dem också.
Inte se dem passera som utanför ett tågfönster.

Meningen med livet är väl trots allt att leva det?

Jag har tre saker att rapportera om nu.

1. Den här saken är långt ifrån officiell och jag tror inte ens att jag får skriva det här, men vi kör på endå.
Malin som har varit singel ett tag efter ett långt förhållande har träffat en kille. Eller ja, killen kände hon redan innan föregående förhållande började så det var ett tag sen de träffades.
Hur som helst så är den här killen så långt ifrån den ultimata förhållandetypen man kan tänka sig, men har man sett på maken! Han har fallit pladask för henne och hon vet inte vad hon ska göra!
Skulle ju vara kul om det faktiskt visade sig att de funkar bra tillsammans, men vi får lämna det ämnet ospekulerat tills vidare.
Tycker bara att det är så skrattretande att det är den kille som hon från dag ett på gymnasiet har pratat konstant om som den där udda killen som ingen riktigt skulle kunna falla för, lite player över det hela men som är skitrolig, har fallit för henne efter mer än två år!

2. Både Manda och Emma fyller år på lördag (iof fyller både Emelie, Carolina och Olle år då också, men de är inte en del av mitt problem nu), och jag har inte ens ägnat en millisekunds tanke åt att tänka på att jag måste köpa födelsedagsppresenter till dem! Den tanken har inte ens passerat in genom ena örat och ut genom det andra förrän idag.
Och nu har jag bara några dagar på mig att komma på vad jag ska köpa!
Iof så är Emma i Italien och Manda i Dublin över födelsedagen så jag får ju lite extra tid, men jag är förvånad över mig själv, att tanken inte har slagit mig tidigare.

3. Igår åt vi revbensspjäll och idag åt vi potatis-och-purjolöksoppa. Min två absoluta favoriter på två dagar! Det hände rinte ofta kan jag säga!

Puss.

Ett sista minne.
Ett värdigt minne.

Nu har vi ätit middag med våra föredetta grannar ,typ, och dagiskompisar, och så har jag suttit på en filt ute med Emma ett par timmar och bara pratat.
Det var hur underbart som helst att se den tjejen igen!
Och kan ni tänka er vilken underbar känsla det var när jag gick hem och jag faktiskt ryste lite för vinden var lite sval!
Lovely!
Och jag kom att tänka på hur tacksam jag är för allt jag har.
För allt jag kommer få i livet, och för allt jag har haft.
Jag är lyckligt lottad.
Det tänkte jag på när jag studsade fram på Örbys slingrande gator och lyssnade på fly on the wings of love.
Och då tänkte jag att ååh, va underbart det måste vara att inte bara flyga på kärlekens vingar (det gör jag redan, så det vet jag hur underbart det känns), men att flyga på riktigt.
Skulle det inte vara coolt att för en dag ha vingar?

Puss.