pearlsfromparadise

Jag har ett litet råd till alla er där ute.
Men ni som inte vill ha något råd från en liten 17-åring (borde egentligen kunna säga 18-åring för det är fan inte långt kvar!) som inte har sett så mycket av världen än, ja, ni kan ju fortsätta läsa ändå.
Har ni ändå tagit er hit kan ni gott läsa några rader till.
Och dessutom så har jag sett massor med andra sidor av världen än vad du har!
Just det!
Inte så kaxig längre va?
Haha, kanske ska jag komma till skott nu?

Sluta leva i det förflutna.
Sluta leva genom minnen.
Sluta låta livet rinna ut i sanden för att ni inte kan släppa det som varit.

Bearbeta vad det nu kan vara, kom på en lösning, kom över det, glöm det eller whatever.
Sen stoppar ni in det i en liten låda och bränner den så har ni tagit er över ett hinder som gjorde så ni tappade kontrollen över ert liv.
Att leva i det förflutna gör ingen nytta.
Att leva genom minnen gör saken bara värre.
Att minnas är en helt annan sak.
Minnen är det finaste vi har och de ska man värna om, men inte leva genom.
Livet är för kort för att man ska ha tid att hinna stanna upp och leva i det som var.

Bli påverkade, av negativa och positiva saker, och fortsätt sen att leva med det som en extra erfarenhet i bagaget.

Älta inte så mycket, för då mår man bara dåligt.

Men lev inte heller för framtiden, för tro mig.
Den blir som den vill, hur mycket vi än planerar och tror att vi har kontroll.
Saker händer, människor förändras och vi blir bara besvikna.

Drömma får man såklart. Det är ju trots allt drömmarna som formar våra personligheter mycket och ger oss ambitioner, och utan personlighet skulle man ju inte vara mycket för världen.
Som t.ex. min dröm när jag var yngre. Jag ville bli en riktigt Svensson. Bo i radhus, gift med en snygg man som så småningom skulle skaffa sig en liten ölmage, fyra barn, en hund och två katter. Isak och Sam skulle mina tvillingpojkar heta, och blonda skulle de vara. Sen skulle jag ha två tjejer. Nova och Svea. De skulle vara brunetter.
Det här var min dröm. En dröm som med största sannolikhet aldrig kommer att slå in, för det finns inte en själ i min släkt som är blond, så då måste min framtida man vara typ albino om jag ska få några blonda tvillingar.
Men som sagt, en dröm är en dröm, inget mer.

Lev för dagen istället.
Lev som om varje dag var din sista.
Uppskatta det du har nu.
Inte det du hade, eller det du kommer att få.
För det är bara det som händer precis just nu som egentligen spelar roll, eftersom att det som händer nu, om vi verkligen granskar det, är påverkat av det förflutna och kommer forma vår framtid.
Det är nu vi har chansen att påverka.
Vill vi ha något att säga till om i våra liv, måste vi leva dem också.
Inte se dem passera som utanför ett tågfönster.

Meningen med livet är väl trots allt att leva det?