Blir ni förvånade när jag säger att jag ska bli lämnad kvar igen?
Den här gången är det på ännu närmare håll än förut faktiskt.
Fast som alltid är det ju blandade känslor.
Niklas har kommit in på grundutbildningen till försvaret (eller nåt) i Boden, så han försvinner från oss i slutet av april.
Ännu en anledning till att jag vill att praktiken ska vara slut! Jag jobbar morgon och dagtid, han jobbar eftermiddag och kväll, så vi ses ju aldrig nu för tiden.
Fast han vill det här så himla mycket så jag är ju helt i extas för hans skull.
Men i min mening så räcker det med att vara soldat här i Sverige.
Ska han sätta av till Irak eller nåt annat kaosland så tänker jag protestera med all min makt!

Jag ska inte ha min bror på andra sidan jorden mitt i krigslinjen!
Där med basta!

Men så länge han stannar i Sverige och får permision lite då och då så får han vara med i försvaret hur mycket han vill.

Hur jäkla normal är man inte när man vaknar 7 på en lördag?!?!

Jaaa jag vet att ni skriker efter en uppdatering!

Nåväl, de senaste dagarna har flugit förbi ganska fort, och alldeles snart är praktiken över.
Har lite blandade känslor inför det faktiskt.
Det ska ju bli skönt att få sova till längre än fem, och det ska bli roligt att träffa alla i klassen och skolan, men samtidigt kommer jag ju sakna alla som jag lärt känna under praktiken och dessutom måste man ju börja anstränga sig och ta tag i saker när skolan börjar igen.
Som t.ex. projektarbetet.

Och apropå projektarbetet så hade vi faktiskt ett möte i tisdagskväll. Fyra av nio kom.
Underbart.
Nej men vi tog faktiskt en hel del viktiga beslut och vi ligger långt före många andra grupper så panik känns inte nödvändigt ännu.
Menj ag har bestämt att den vecka jag är ledig ska jag ägna lite tid åt att skriva mitt individuella arbete, för jag har ju inte kommit så himla långt på det.
Och apropå den vecka som jag har ledigt, jag har inget sportlov, mitt eget beslut faktiskt, för jag vill sluta en vecka tidigare så att jag dels får lite tid att vila upp mig innan skolan drar igång, dels får lite tid att skriva mitt arbete på och så får jag inget avbrott från praktiken så jag får allt gjort i ett kör.
Det är ganska skönt samtidigt som jag känner att det där lovet skulle sitta fint.
Så medans ni alla ligger och har sovmorgon hela nästa vecka så går jag upp fem och jobbar.
Sucks for me.

Och jag har kommit på lite nya regler som sätter igång att gälla från och med idag.
Ingen smsar mig före fem i sju på morgonen.
Jag fryser dygnet runt nu för tiden för det är iskallt vart jag än är (om man bortser från Kalles rum som sällan är kallt, men jag är ju sällan där så det drar ju itne jag nån nytta av) och om jag får ett sms så måste jag läsa det. Det är bara så det är. Så om ni smsar mig medans jag går till jobbet kl 6 på morgonen måste jag alltså ta av mig vantarna (och gärna stanna eftersom det är så jäkla halt så jag kan inte gå om jag inte tittar vart jag sätter fötterna) vilket bara bidrar till att jag under heöa den dagen fryser ännu lite till.
Ingen ringer före halv fyra.
Jag kommer inte få toppbetyg från chokladfabriken eftersom jag inte kan så mycket om det som de gör, men jag behöver ju inte sänka mitt betyg genom att folk ringer mig hela tiden.

Skärpning!

Igår fick jag världens ryck och satt i säkert en timme och spelade på mitt fina piano.
Och jag blev jätteiriiterad när Kalle ringde för han ville ha lite sällskap på vägen hem från träningen, men han avbröt mitt flow så då fräste jaglite och sen fick han gå ensam.
Men han verkade tycka att jag spelade och sjöng fint iaf när han kom hem.

Har jag någonsin sagt att jag är väldigt blyg när det gäller att sjunga?
Iaf i nyktert tillstånd.
Så det händer inte så ofta att jag sjunger så högt så det hörs tydligt för folk runt omkring.
Men det gjorde jag igår, det var därför jag blev irriterad när han ringde.

Men vi har bokat bord till Enskede Värdshus imorgon så vi ska äta middag där. Det blir lite mysigt att göra nåt sånt, för det gör vi inte så ofta.
Mest med tanke på att vi har väldigt lätta plånböcker.
Och nästa fredag ska jag på after work.
Ha!

Nej, det blev ett väldigt förvirrat och rörigt inlägg, men det är iaf det som jag har på hjärnan nu.
Så det delar jag med er.
Känn er hedrade!

Puss.

Jag vet att jag borde uppdatera bättre, men jag är så jäkla sliten, så jag orkar inte.
Och nu ska jag dessutom iväg på "krismöte" med projektgruppen.
Så mycket till kris är det väl inte eftersom vi alla varit medvetna om de problem vi ska prata om idag, men det låter roligare med ett krismöte än ett möte.

Plopp.

Inlägg nummer 600.
Det ni.
Det blir många inlägg per dag på mindre än ett och ett halvt år.
Konstigt...tänker ju inte på att det blir så mycket.
Jag tycker att jag hoppar över dagar lite då och då och har riktiga down points då jag inte skriver nånting, men ändå är jag uppe i 600 på mycket mindre än 600 dagar.
Ja, så det kan gå.

Sitter här och lyssnar på en av mina absoluta favoritlåtar från när jag var kanske...tio?
Helt och hållet inte alls min musiksmak, men gud vad jag älskade den!
http://www.youtube.com/watch?v=LNy8r-ZgKgQ

Hur som helst, när jag nu har en sån här dag som jag bara ska ägna åt att vila upp mig bilr det precis som vanligt att jag börjar tänka.
På livet och allt och ingenting.

Och som vanligt när jag tänker p livet och allt och ingenting och ska skriva ett blogginlägg så kommer det handla om mig och min prins.
Surprizing hu?
Men så kan det bli.
Jag tänker alltid när jag läser mina vänners och andras bloggar hur mycket de längtar efter att ha någon att älska och dela vardagen med, och då tänker jag på hur lyckligt lottad jag är.
Jag minns när vi var kanske fyra fem månader in i vårt förhållande vilken panik jag fick över att det inte var så speciellt längre, det där att ha en pojkvän och att den där nykära känslan faktiskt inte var så påtaglig. Jag var rädd för att vi skulle bli vardag. Att vi inte längre skulle vara speciella för varandra utan bara en del av livet.
Jäklar vad jag jobbade för att få tillbaka den nykära känslan och det där suget att det skulle bli så fantastiskt när vi träffades.
Det lyckades inte, och det är jag nästan glad för.
För när man är nykär och allt runt omkring förhållandet är så jäkla speciellt finns det inte tillräckligt med tillit och trygghet.
Det finns alltid en osäkerhet där nånstans långt bak i magen.
Ta det inte fel, att vara nykära var helt fantastisk, vi hade en sommar tillsammans som helt och hållet handlade enbart om oss och det var väl tur att vi hade lov så vi hann med att lära känna varandra eftersom allt gick så jäkla fort.
Men det var den sommaren, som var till för oss och den tid vi hade att vara nykära.
Sen hade vi inget annat val än att bli en del av varandras vardag för att ens hinna med att ses.
Och det är inget negativt, för som jag förstår det så vill alla singlar som söker ett förhållande ha just det: någon att dela vardagen med.
Någon att komma hem till, någon som lyssnar när man klaga på hur elak chefen är eller dylikt, någon som delar alla ens tankar och upplevelser villkorslöst.
Och det har jag.
För även om det är ett evigt klagande från både mig och honom, så har vi det jäkligt bra tillsammans.
Folk får uppfattningen om att vi bråkar konstant, att vi är på gränsen att göra slut och att vi nästan inte alls tycker om varandra.
Titta lite djupare under ytan, för allt det där som ni uppfattar som bråk och nära slutet för oss, det är mest vår jargong. Vi är lite råa mot varandra, men det mesta sägs med humor och det är så vår vardag ser ut. Det är så vi hanterar vårt förhållande efter de förutsättningar vi har.
Vi är fattiga, vi bor långt ifrån varandra, vi har få möjligheter att ses i veckorna för att vi inte kan ta oss till varandra, vi har inte tid och vi har inte ork för vi har båda så fullt upp.
Då kan man ju tycka att vi borde vara jättemesar som gulligullar hela tiden när vi ses, men när ska vi då hinna med att småtjafsa och bli sura på varandra?
Gulligullet får vänta tills lamporna släcks.
För är det en sak som jag har lärt mig så är det att att vara ifrån varandra ett tag stärker faktiskt och bygger starkare band, och att tjafsa och bli sura på varandra, ja det visar bara att vi är mänskliga.
Dessutom måste jag tillägga att inte en endaste gång under våra nästan 20 månader tillsammans har vi bråkat på riktigt, och det måste jag säga är en bedrift.
Jag tror att det är för att vi tar ut saker på varandra i små doser lite titt som tätt istället för att ha jättebråk.
Men det funkar för oss.

Min poäng är alltså att det är just vardagen man vill ha. Man vill ha perioden då man är nykär och allt är fantastiskt, men sen vill man bli en del av den andra personens liv på riktigt, och allts åbli en del av dens vardag och att den blir en del av din egen vardag.
Nu låter det nästan som om jag pratar om äktenskap, men det gör jag inte. Eller ja, det beror väl på hur gammal du som läser det här är, för för just dig kanske det är aktuellt med äktenskap och ni får ju tolka det här som ni vill, men själv är jag ju uppenbarligen för ung för det.
Jag tycker att man ska vänta med alla dessa förbindelsekontrakt tills man har upplevt livet lite. Ni vet, skaffa barn, förlova sig, gifta sig, flytta ihop, allt det där har sin tid, och man behöver inte göra det mer komplicerat än vad det är.
Visst, jag går ut skolan snart och att flytta hemirfrån är väl ganska aktuellt för mig inom de närmaste åren, och finns Kalle kvar då, så är det ju mycket möjligt att vi flyttar ihop, men det är ju inget som vi planerar redan nu.
Så för guds skull folket ha inte så bråttom!!!
Att stressa igenom livet är inte bra, så jag ska njuta av den vardag vi delar tillsammans.
Det är inte att jag "nöjer" mig med det, utan det är det jag vill ha.
Åka på familjemiddagar ihop, fira födelsedagar, åka nåntsans på loven tillsammans, äta middag med familjen en onsdag eller nåt, titta på big brother (xD) tillsammans och bara vara en del av varandras liv.
Det är det jag vill.
Jag vill itne vara nykär.
Jag vill inte att allt ska vara så speciellt så att man går runt och nästan är nervös innan man ska ses.
Den känslan kan gärna få komma på besök lite då och då om vi har planerat något romantiskt eller något som är speciellt för oss.
Men att ha det så helta tiden är inget jag är intresserad av just nu.
Jag vill ha det precis som jag har det.
Eller ja, det skulle inte skada om han flyttade lite närmare stan och att vi hade lite mer tid för varandra, men man får lov att kompromissa, som vi har kommit fram till i helgen.
Just nu får vi kompromissa angående våra förutsättningar att ses.
Och det är fine by me eftersom vi har gjort det jäkligt länge nu.

Men jag älskar dig mitt hjärta och jag längtar tills du kommer hit imorgon! <3

Ja, jag tycker faktiskt att ni alla förtjänar utskällningen nedan.
Faktiskt.
Men nu går vi vidare i programmet.
I fredags så hade jag praktik mellan 7 och halv fyra som vanligt och sen åkte jag till Kalle.
Stackars pöjken är så stressad av att livet går på så han mår lite dåligt.
Jag tyckte synd om honom så jag bestämmde mig för att ta med mig lite saker från personalplåten hela långa vägen hem till honom, och underligt nog klarade de resan utan att bli mosade.
Vi var ensamma hemma så vi lagade lite middag och åt framför TV:n, kollade på lite film och sen somnade vi båda ganska tidigt (till Kalles stora förtret).
Vi låg länge kvar i sängen och bara mös (säger man så?? Myste låter ju lite fel...???) fram till typ 12 och sen var vi båda så hungriga så vi var nästan arga.
Resten av eftermiddagen spenderades som vanilgt med våra fina hemmafruar på Wisteria Lane i sängen med popcorn.

Sen var det dags att åka hem för Johanna har fyllt 20 så the family var bjudna på middag.
Riktigt gott och riktigt roligt var det, och Uncas var ovanligt förtjust i mig, tror att det avr för att mina fötter luktade Tammy, Siri och Tiger.

Idag har jag äntligen fått ta allt i min egen takt och bara vilat ut mig, och det är så jag har planerat att fortsätta dagen.

Puss.

Alla frågar mig hela tiden hur jag kan vara så säker på vad jag vill, och om jag inte är rädd att jag kommer tröttna på att vara kock.
SJÄLVKLART kommer jag tröttna så småningom, personligen tycker jag att man är ganska konstig om man inte byter riktning nån gång i livet, gör en totalsväng in på något annat, det är bara hälsosamt.
Men än så länge vet jag att det är det här jag vill hålla på med, och för att hålla intresset vid liv, så tar jag inte med mig arbetet hem och utnyttjar det till max och låter hela mitt liv kretsa runt det, för jag vet att mitt intresse är svårt att hålla och att jag tröttnar på saker.
Så därför lagar jag sällan mat hemma, och jag söker inte aktivt extrajobb och jag tittar bara på om vi är några som ska ha middag tillsammans.
Det kan uppfattas som arrogant men det skiter jag i.
Dessutom blir jag bara irriterad när jag lagar mat med folk utan den utbildning jag har i bakfickan för ni gör så jäkla mycket fel hela tiden!
Så vill ni hålla mig på bra humör: tjata inte om att jag som är kocken ju ska laga mat.
Glöm det.
Jag vill hålla mitt intresse för matlagning vid liv i så många år som möjligt, och eftersom jag har haft intresset i jäkligt många år redan nu, så skulle det inte förvåna mig om det inom bara några korta år börjar trappas ner.
Så låt mig ta hand om min framtid och laga er jäkla mat själva.

BLOGGRAPE AV VÄRLDENS BÄSTA EMMA SOM RÅKADE HA KVAR LÖSENORDET SEN HON FIXADE SUSSIS ASHETA BLOGGDESIGN SOM KANSKE INTE ALLS ÄR SÅ HASHET, MEN IALLAFALL!

ps, ska man verkligen berätta att man gör en bloggrape när man gör den? ds.

Alla hjärtans dag vet jag att några är nyfikna på att få veta hur det gick för oss.
Så here we go.
Först spenderade jag dagen med att göra hjärtformade praliner, tårtor, macroner, kakor etc så jag var helt uppfylld av hjärtan när jag kom hem (inte av att jag ätit för många, för som sagt: choklad är inte my cup of tea, utan känslan).
Karl banan mötte mig i Högdalen och vi gick sakta hem.
Eftersom alla grejer till skattjakten var utlagda så fick han inte gå till så många ställen i huset. Vardagsrummet och toaletten var faktiskt de ända rum hann fick vara i.
Vi låg tillsammans på soffan och myste en stund som vilken dag som helst, och sen satt det igång.

Tanken var att medans jag lagade middagen, som var noga utplanerad efter Kalles smak och tycke (meny kommer nedan), så skulle han få gå skattjakten. Lagom till att han kom till sista ledtråden skulle jag vara klar och ha dukat upp värsta picnicen på mattan i mitt rum, men riktigt så blev det inte.
Jag tänkte att Kalle är ju smart och tänker logiskt i vått och torrt så därför får han vänta med startskotten till skattjakten tills jag är nästan klar med maten.
Så blev det, men grejen var den att han var verkligen inte snabb alls.
Inte nånstans, förutom den gången då han hittade ett blindspår som inte ledde nånstans.
Så medans maten stod på golvet i mitt rum och kallnade fick jag hjälpa honom med skattjakten.
Tillslut hade han hittat alla saker han skulle hitta och kommit till sista ledtråden: att gå in till den största skatt han någonsin fått. Den ledtråden klarade han förvånansvärt fort.
Så när han kom in till mig satt jag på golvet med massa kall mat, alla mina kuddar uppuffade längs sängkanten så vi skulle få det mjukt och skönt, och vartenda ljus jag äger tänt.

Meny

Plättar (en av Kalles favoriter och en av mina absoluta hatobjekt, men vad gör man inte för den man älskar?) men vaniljglass och blåbär (Kalles favoritbär, men det visste jag faktiskt itne, jag tog blåbär för att jag tyckte att det skulle passa till plättar)
Creme Brulee med karamelliserad ananas (speciellt önskat av honom själv)
Och gott och blandat (för att jag skulle ha något gott i skålen som jag skrev om i föregående inlägg)




Kalle fick ett kort som jag tycker passar perfekt för att beskriva oss (främst honom)




Dessutom köpte jag en penna med osynligt bläck, och den enda ledtråden han fick var att han skulle lysa med lampan för att hitta nästa ledtråd.
Han tänkte först att jag hade skrivit med en osynlig penna och att han skulle hitta texten genom att lysa på den, men sen tänkte han att jag inte var smart nog att komma på något sånt!!!!


Jag fick den här nallen, och en liten berlock av en änglavinge till mitt armband.
Jag fick en vinge för att jag är en sån ängel, men jag kunde inte få den andra än, för då skulle jag ju flyga upp till himlen.
Han gör det inte ofta, men han kan när han vill!

Jag fixade dessutom kort till ramen jag fick av honom i julklapp.

(Kortet på mig ska helt klart bytas ut, för inte för att vara taskig, men Daniel har inget att göra i den ramen, men det kort jag hade planerat att ha på mig visade sig vara för stort, så jag fick ta ett provisoriskt tills jag hittar ett bättre)

Kvällen avslutades med att vi satte ihop fotbollsspelet som jag köpt till oss för att vi skulle ha något att göra tillsammans, när vi inte kommer på något annat, och sen fick jag en massage!
Det händer inte heller sådär jätteofta, så jag måste faktiskt säga att min extremt oromantiske pojkvän ansträngde sig för min skull, och för det är jag stolt över honom.

Puss.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8581062.ab

Taimour hyllas – av al-Qaida

Nu hotar terrornätverket med nya attacker: Mycket allvarligt

Jag måste bara säga att det här med dålig batteritid på nya mobiler stämmer inte riktigt.
Det är lite varannan vecka för mig (och jag använder mobilen lika mycket hela tiden).
Varannan vecka måste jag ladda den i princip varannan timme, och varannan vecka kan batteriet hålla i flera dagar.
Mysko.

Nu har jag försökt att lägga in bilder i ett inlägg om vad vi gjorde på alla hjärtans dag tre gånger, och alla tre gångerna ha hela datorn hängt sig.
Eftersom det är ett jäkligt långt inlägg så vågar jag inte försöka igen eftersom det antagligen kommer sluta med att jag isåfall kommer behöva skriva om hela inlägget och det orkar jag ju inte, så vi får försöka med det en annan gång då min kära dator är på bättre humör.

Puss.

Nu ska vi se om jag kommer ihåg vart jag avslutade berättandet igår.
Jag har för mig att jag pratade om att återuppleva barndomsminnen hos farmor och farfar, så vi kör därifrån.
Hemma hos min farmor och farfar så finns det alltid massa goda mackor och massor med olika smarriga skinkor, så jag proppade i mig massor med mackor och toppade det med en bulle och lite tårta.
Ja, jag hade ju itne ätit så fruktansvärt mycket det senaste dygnet, så ni kan räkna med att jag var hungrig.
Men det var ganska kul att få prata lite med familj och släkt ett par timmar även fast det slutar med att alla sitter och skriker eftersom de flesta är halvdöva.

Jag kom på nu att jag glömde att tacka min farbror och hans fru för julklappen.
Min jättefina kristallskål som jag faktiskt har blivit riktigt fäst vid.
Jag försöker att bara ha äckligt godis i den så att den alltid ska vara full, men Kalle äter vad som helst när han är sötsugen, så till och med äckelpäckelpolly går ner.

Ja, när vi kom hem vid femtiden så åkte vi och handlade saker till middagen igår och sen var det bara att sätta igång och sätta ihop hela skattjakten som jag planerat till Kalle.
Hela kvällen gick åt till förberedelser av alla dess slag, för trots att alla verkar så negativt inställda till alla hjärtans dag så tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att visa för varandra hur man känner. Det kan ju vara till vem som helst, men jag tycker nog ändå att man uppfylls lite av kärlek just den dagen.
I alla fall såna som jag.
Att visa lite extra uppskattning till någon man älskar ska man väl inte förkasta?

Ni har jag haft lite kvalitetstid med min lille pappa, men nu orkar jag itne uppdatera mer, så ni får vänta på den spännande fortsättningen tills imorgon!

Söndagen då.
Ja, tågresan bort från Märsta blev riktigt angenäm i sällskap av Malin och Daniel så det tog inte så himla lång tid att åka från Märsta till Skarpnäck.
När jag väl kom till Skarpnäck tog det en hel evighet innan jag kom fram till farmor och farfar, jäklar vad vägen har växt sen vi flyttade därifrån, eller också är det bara jag som glömthur långt det egentligen är att gå.
Ja för ni förstår, farmor och farfar bor i samma lägenhet som jag växte upp i och bodde i mina fem första levnadsår.
Det är ganska kul faktiskt att ha kvar sitt barndomshem utan att faktiskt bo där.
Some n plats man kan återvända till och uppleva lite minnen från forna år.

Nu ska jag duscha och sen åka och handla, så updaten fortsätter om en stund.

Jag hade glömt att det faktiskt är folk som läser min blogg och tycker att det är intressant att läsa om mitt liv, så därför har bloggen itne varit prio ett den senaste tiden.
Eller ja, den har väl aldrig varit prio ett kanske...men det var inte det som var min poäng.
Jag tänkte att jag skulle uppdatera er angående helgen och alla hjärtans dag, men vi delar upp det i två inlägg, för jag vet ju själv hur segt det är att sitta och läsa ett flera meter långt inlägg, så därför gör vi några mindre av det.

Jag har för mig att jag redan berättat om fredagen så det hoppar vi.
Eftersom jag gick och la mig så tidigt i fredags så vaknade jag relativt tidigt också. Efter frukost och att alla hade åkt var det bara jag, Malin och Daniel kvar.
Vi såg på Despicalbe Me, helt underbar film!
"It's so fluffy I'm gonna die!!!"

Daniel var ute och hoppade runt näst intill naken i snös ett tag och sen ägnade vi ett antal timmar åt att glo på How I met your mother.
Vid sex eller sju nångång mötte vi upp Marie, Tommy och Niklas och köpte pizza.
Tiden gick och det kom lite mer folk.
Allt som allt blev lördagen mycket bättre än fredagen.

Känner ni igen det där bordet?


Hihi jag lyckas ju fånga allas bästa sidor på bild!




Här under kommer de riktiga genibilderna!



Haha ja vad kan man säga? Fotograf kanske är en alternativ karriär för mig??




Och på något sätt hamnade vi allesammansa på köksgolvet som vanligt framåt småtimmarna.

Det var ett relativt piggt gäng som rörde sig mot tåget hem på söndagsförmiddagen.

Men mer om sändagen kommer i nästa inlägg.

Puss.

Ja.
Nej.
Egentligen orkar jag inte uppdatera.
Åkte från Märsta vid halv tolv och åkte till farmor och farfar.
Vi kom därifrån vid halv fem och åkte och handlade.
Sen dess har jag förberätt för imorgon, och nu tror jag att jag har gjort allt jag kan göra idag.
Så nu är det bara att vänta och se ifall allt går i lås eller ifall allt faller totalt samman.
Bilder från helgen dyker upp om nån dag eller två.

Puss och god natt.

Snökaoset igår, ja jag kan säga att jag fick min beskärda del av det.
Blev alldeles chockad när jag kom till Högdalen och såg att alla bussavgångar därifrån av inställda.
Jag blev ännu mer chockad när jag fick reda på att hela länets busstrafik var inställd.
När jag senare fick reda på att det tåget jag åkte med var det sista som gick innan elen försvann på gröna linjen blev jag irriterad.
Kunde den inte ha pajat några minuter tidigare, så hade jag sluppit en jäkla massa besvär?!
Alla bussar inställda, norrgående tåg stillastående och gröna linjen strömlös mellan Gullmars och Hagsätra- min linje.
Jag var alltså helt fast för alla mina vägar hem var kapade.
Dessutom var dagen helt värdelös på praktiken, fick bara göra skitgöra så mitt humör var nere på långt under nollan.
Sen skulle jag hem och sen till Märsta.
Så blev det inte kan jag säga er.
Malin fick åka hem till mig och hämta mia grejer som jag skulle ha och sen kom hon och MArkus och hämtade mig med bil och så åkte vi direkt till Märsta.
Vilken jävla Day After Tomorrow dag!!!!
Men nu är det över och solen skiner igen.
Gårdagen vart ganska lugn eftersom det inte var så många som hade möjlighet att ta sig ut till Märsta, men det var trevligt ändå.
Men det blev en tidig kväll för mig, dels pga att mitt humör fortfarande var långt ifrån på topp och dels för att det sliter på en att gå upp fem varje morgon.
Men idag blir det bättre, det kommer mer folk, så det blir mer av en fest idag och jag har fått sova några timmar och humöret har höjts.

Puss.

Tänkte att jag skulle börja planera helgens klädsel eftersom jag inte kommer hem förräns på söndag kväll, så jag bestämde mig för att öppna min tröj låda för jag brukar alltid bli så glad när jag öppnar den.
För varje gång jag gör det hittar jag alltid nåt snyggt som jag glömt bort att jag har.
Den här gången blev jag besviken.
Jag kom ihåg allt jag har.

När jag läste i Metro imorse att SMHI utfärdat en klass 2 varning för i eftermiddag skrattade jag nästan, det var vindstilla och torrt på marken. Jo tjenare att det skulle komma en storm och släppa av sig två decimeter snö innan imorgon morgon.
Det känns ganska troligt nu.
Heeelt kaos att komma hem idag.
Gröna linjen var helt fucked up.
Det gick tåg varannan minut, och varenda ett var överfullt.
När jag tillslut lyckades komma på ett tåg blev vi stående i en tunnel, för tågen framför stannar ju längre än normalt på stationerna eftersom folk försökte klämma sig på fast det var fullt, så de fastnade i dörrarna.
Var man inte klaustrofobisk innan så är man definitivt det nu.
Att stå packade som sillar i ett trång utrymme med knappt nån luft i en mörk tunnel är väl knappast det roligaste man kan göra en torsdagseftermiddag.
Men hem kom jag såsmåningom.
Och jag har köpt det som behövs till måndag, och jag är nästan taggad för att se om allt klaffar eller om det bara blir ett stort misslyckande så jag sitter gråtandes på golvet medans Kalle försöker trösta mig och säga att det var fint ändå.
Haha jag hoppas på det första!

Utöver det faktum att jag nästan dog så har dagen varit extremt lång och tråkig, men otroligt nog har jag fått mycket beröm idag, och det är konstigt.
Jag brukar inte få beröm när jag är tjurig och uttråkad.
Men men, så det kan gå.

Alla hjärtans dag är färdigplanerad nu, nu ska den bara utföras.
Och jag längtar faktiskt.
Men först ska helgen genomlevas, och det vet jag inte hur det kommer gå.
Ska ju till Märsta på tvådagarsfest på fredag och kl 1 på söndag ska jag vara pigg och fräsch hemma hos farmor och farfar för att ha födelsedagsfirande med släkten.
Plus att jag sen ska hem och förbereda för the big day på måndag och göra lite matlådor.
Jag kommer somna före 8 på söndag kväll.
Men jag tror att det kommer bli en riktigt rolig helg.
Men nästa helg ska jag fanimig inte göra mer än absolut nödvändigt, för jag känner att jag behöver lite återhämtningstid snart.
Haha.

Ja det är sant!
Jag var nära att bli totalt krossdödad!
Jag skulle ställa upp en sak på en hylla som är jättehögt upp på praktiken idag. Jag har gjort samma sak hur många gånger som helst, men idag gick nånting fel.
Jag ser hur lådan bredvid den jag försöker ställa upp börjar röra på sig, och tänker att jag bara kommit åt den så den börjat ramla ner, men inte då. För sekunden efter följer hela hylla efter.
En hylla enbart gjort av tjocka järnrör.
Med massa tunga grejer på + tre stora degkrokar som väger långt över fem kilo styck.
Allt detta kommer emot mig i slow motion, och jag bara står och stirrar som ett fån med två stora plastlådor i händerna.
Och vet ni vad jag tänker???
Inte något så självklart som "Okej Susanna, du kanske borde flytta på dig innan du först blir spetsad av en degkrok och sen får en hylla på +20 kilo på dig" utan jag tänker "fan, det där kommer låta jättehögt när det ralmlar ner på alla plåtar och bunkar som står under".
Ibland är jag en total schmuck.
IDIOT!
I sista sekunden vaknade jag till liv igen och han precis hoppa bakåt innan hela skiten åker ner i golvet och hela personalen kommer springande för att se vad det var som hände.
Och jag står fortfarande som ett fån med två plastlådor i händerna.
...
När vi senare undersöker hyllan lite närmare ser vi att skiten bara är fastsatt i konsollerna med dubbelhäftande tejp som är sen länge utgången.
Det är itne bara jag som är en idiot, den som satte upp hyllorna i disken var inget smartskaft heller direkt.

Sitter här och planerar inför alla hjärtans dag.
Jag har tagit över planeringen helt och hållet, för Kalle är inte så duktig på romantiska grejer, och om vi ska lyckas komma överrens om något så kommer alla hjärtans dag hinna passera med flera veckor.
Därför har jag tagit över hela grejen, så han bara får slappna av och hänga med på de överraskningar jag planerar.
Om allt går i lås som jag vill kommer det bli perfekt, men jag tvivlar på att det kommer glra det, för kvällen kommer innehålla många steg som ska klicka och jag måste hitta allt jag behöver + fixa färg till skrivaren och få den att fungera....jag har mycket att göra på kort tid alltså, men en ordentlig spellista har jag iaf fått till, så det blir det första att bocka av på listan.

Helt ärligt så tycker jag nog att det är ganska kul att planera såna här saker, även om jag blir irriterad på Kalles ointresse.

Such is life.
Puss.


Från vår lilla date i lördags. (ett tips, säg aldrig åt Kalle att se glad ut när du ska ta en blid på honom, han gör tvärt emot)

Tycker att Tammy förtjänar att vara med på en bild också.

Ja, som jag skrev till Emma och Manda på facebook för ett litet tag sen, så känns det underligt att vara den som blir lämnad kvar och inte vara den som lämnar.
Det är många som lämnar mig nu, på olika sätt och för olika långt tid.
Emma åkte ju redan i början på januari så hon har lämnat mig för ett bra tag sen, Manda åker härifrån i början på mars, Kalle åker ifrån mig i helgen, och Malin flyttar ifrån sin gamla villa här i Örby imorgon.
Fyra personer lämnar mig på ett eller annat sätt på kort tid.
Och jag vet att jag borde vara glad för dem allihop, men på något sätt är jag svartsjuk.
Jag är itne van vid att bli lämnad. Jag är van vid att det är jag som lämnar, och då vet jag ju garanterat att jag kommer tillbaka, och när jag gör det.
Nu är det annorlunda. Jag är den som står kvar och vinkar sorgset medans alla andra flyger iväg över världen.

Det är lite fånigt att bli svartsjuk över en sån här sak, men jag tror att jag utsätts för så mycket choklad att mina PMS hormoner utlöses även fast jag inte ska ha några sådana nu.
Haha, jaa min egen teori om hur min kropp konspirerar emot mig!

Fast en sak tynger mitt hjärta extra mycket, och det är ingen hormonpåkallad svartsjuka inte.
Jag vet att Emma där borta i England längtar hem som en galning, och bara det faktum att jag vet hur hon har det eftersom jag själv har varit i samma sits gör mig illa till mods.
Desutom tar det fram minnet av de känslor jag hade när jag var där, som jag stoppat undan långt inne i mig själv för att slippa ta itu med för att det är för jobbigt.
Och ja, jag vet att jag har tjatat i flera månader om hur dåligt jag har mått över den jäkla resan till England, men jag har faktiskt mått riktigt dåligt.
Och det är synd, för visst hade vi jäkligt kul där, men det jag tydligast kommer ihåg är panikkänslorna som alltid låg precis under ytan och lurade.
Den där hemska känslan av att inget här hemma var på riktigt, att det bara var en dröm som aldrig skulle slå in och att det var England som var den enda verkligheten.

Det där är sånt som bubblar upp i mig när jag vet att en jag älskar går igenom, kanske inte samma sak, men liknande just precis nu.

Nog gnällt.

Jag fick sluta tidigare idag, för de skulle ha ett personalmöte och det fick inte jag vara med på.
Det blev jag inte så ledsen över. Men de timmar jag var där gick det faktiskt ganska bra för mig. Jag har börjat lära mig en hel del saker nu, så jag behöver inte fråga om exakt allting längre, bara hälften.
Och de har en bra policy där tycker jag: så länge man jobbar är man aldrig ivägen.
Det är en bra policy, för jag känner att jag är ivägen hela tiden.


Jag måste alltid kväva ett litet skratt när jag ser den här, för man vill ju inte få stämpeln som den som sitter och skrattar inne på toaletten.

Jag måste säga att den här helgen har varit riktigt bra, fast jag har inte fått den vila jag behöver egentligen, men jag antar att jag får stå och gäspa hela dagen imorgon.
Att helgen avslutas med att man är bakis är väl kanske inte det bästa, men det är ju ett tecken på att man har haft roligt, kanske nästan lite för roligt.
Det är nästan så att jag är nervös för nästa helg då det är tvådagarsfest, kommer jag överleva?
Och framförallt: kommer jag överleva nu när inte Kalle kommer vara där och ta hand om mig???

Nu ska jag skriva sådär kryptiskt som jag hatar när andra gör, för man fattar ingenting. Men jag måste lixom skriva ner det så att jag själv kommer ihåg det längre fram.

Jag har gjort lite nya gejer, saker som jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra även fast jag gång på gång lovat.
Så jag känner mig ganska modig faktiskt.
Det gör jag, lite modig och lite upplyft av att äntligen tagit steget ut i det okända.
Haha.
Ja, nu får ni vara så nyfikna ni vill, men det är så mycket jag skriver ner här, för det räcker för att jag ska förstå vad det handlar om.

Nu ska jag äta tårta innan jag ska gå och lägga mig.
Det blir tidig kväll ikväll eftersom det inte blev många timmars sömn inatt.

Puss.

Igår hade jag och Kalle en liten snabbdate med pilgrimsmusslor och lammkotletter, det var lite spännande att laga grejer man aldrig lagat och att äta grejer man aldrig ätit.
Mysigt med tända ljus och allt had vi.

Vid sjutiden började folk droppa in, och jag tror det kom och gick folk fram tills efter kl 2 faktiskt, vilket är ganska otroligt eftersom det här ligger ganska så mycket off.
En jättekul kväll var det iaf men det blev nog ett par glas för mycket vin, för det känns idag att det var en rolig kväll och det är inte ofta jaghar efterkänningar!

Nej, nu ka jag försöka hämta mer vatten, äta choklad och sen titta lite på desperate housewives.

Puss.

You give your love and friendship unconditionally. You enjoy long, thoughtful conversations rich in philosophy and spirituality. You are very loyal and intuitive.

Tycker jag passar ganska bra in på mig.

Karl är ett nordiskt namn som betyder fri man och Susanna är en grekisk form av ett hebreiskt namn som betyder lilja.
Kalle är alltså en fri man som har en lilja.

Cute.
Adorable.
Faktiskt.

Jag har gått lite som på moln sen igår, men jag vet faktiskt inte varför.
Vi gjorde inget speciellt igår, låg i sängen och pratade, duschade tillsammans, satt i soffan med varsin klubba och kollade på lite klipp på datan.
Jag vet inte varför jag blev så upplyft av de få timmar vi var tillsammans igår, men trots att de var så vanliga så var de fantastiska.
Ibland känner jag att jag är lite konstig.

Somnade framför Danska Hollywoodfruar igår och vaknade vid tretiden av att jag var kissnödig.
Jag låg och tänkte ettt tag på ifall jag skulle hålla mig tills jag skulle upp eller om jag skulle gå då.
Jag kom fram till att ifall jag gick direkt där och då, så skulle jag kunna gå på toa hos läkaren då jag hållit mig i mer än 4 timmar. För ska man göra urinvägsinfektionstest ska man helst ha hållit sig i minst fyra timmar.
Sagt och gjort.
Men tror ni inte att jag höll på att kissa på mig hela morgonen?
Jo för jag går alltid på toa direkt när jag vaknar, och att bryta den vanan spädde nog bara på känslan av att jag höll på att kissa på mig.
Så tro det eller ej, men det var en lättnad när jag väl kom till Gullmars och fick kissa.
Och jag fick min medicin utan problem.

Åkte till praktiken som vanligt imorse, dock något tröttare än vad jag brukar, men vid halv tio, tio tiden insåg jag att jag behövde åka till läkaren.
Så jag gick till m in handledare och förklarade läget, och att jag var tvungen att ringa och boka en akuttid.
Tror ni inte att jag ringer mitt i deras lunchtimme, så jag får sitta i telefonkö i över en halvtimme.
Och några bra tider fanns det inte heller.
Så det snabbaste itden jag kunde få var imorgon halv 8.
Man får ju se det positivt, trots att jag ska leva med smärtan en natt till så får jag ju lite sovmorgon.

Kalle väntade på mig utanför dörren när jag kom hem, och vi har faktiskt haft det riktigt mysigt tillsammans i några timmar.
Nu har han åkt hem och jag saknar honom redan.
Lite töntigt, men inget att göra åt.
Förresten så är det ju den andra idag, och ni vet vad det betyder.
19 månader fyller vi idag.

Nu kvarstår bara ett faktum innan den här kvällen sakta börjar lida mot sitt slut.
I'm in pain!

Visst är det härligt?
En liten urinvägsinfektion har kommit på besök igen.