pearlsfromparadise

Sitter här och lyssnar på en av mina absoluta favoritlåtar från när jag var kanske...tio?
Helt och hållet inte alls min musiksmak, men gud vad jag älskade den!
http://www.youtube.com/watch?v=LNy8r-ZgKgQ

Hur som helst, när jag nu har en sån här dag som jag bara ska ägna åt att vila upp mig bilr det precis som vanligt att jag börjar tänka.
På livet och allt och ingenting.

Och som vanligt när jag tänker p livet och allt och ingenting och ska skriva ett blogginlägg så kommer det handla om mig och min prins.
Surprizing hu?
Men så kan det bli.
Jag tänker alltid när jag läser mina vänners och andras bloggar hur mycket de längtar efter att ha någon att älska och dela vardagen med, och då tänker jag på hur lyckligt lottad jag är.
Jag minns när vi var kanske fyra fem månader in i vårt förhållande vilken panik jag fick över att det inte var så speciellt längre, det där att ha en pojkvän och att den där nykära känslan faktiskt inte var så påtaglig. Jag var rädd för att vi skulle bli vardag. Att vi inte längre skulle vara speciella för varandra utan bara en del av livet.
Jäklar vad jag jobbade för att få tillbaka den nykära känslan och det där suget att det skulle bli så fantastiskt när vi träffades.
Det lyckades inte, och det är jag nästan glad för.
För när man är nykär och allt runt omkring förhållandet är så jäkla speciellt finns det inte tillräckligt med tillit och trygghet.
Det finns alltid en osäkerhet där nånstans långt bak i magen.
Ta det inte fel, att vara nykära var helt fantastisk, vi hade en sommar tillsammans som helt och hållet handlade enbart om oss och det var väl tur att vi hade lov så vi hann med att lära känna varandra eftersom allt gick så jäkla fort.
Men det var den sommaren, som var till för oss och den tid vi hade att vara nykära.
Sen hade vi inget annat val än att bli en del av varandras vardag för att ens hinna med att ses.
Och det är inget negativt, för som jag förstår det så vill alla singlar som söker ett förhållande ha just det: någon att dela vardagen med.
Någon att komma hem till, någon som lyssnar när man klaga på hur elak chefen är eller dylikt, någon som delar alla ens tankar och upplevelser villkorslöst.
Och det har jag.
För även om det är ett evigt klagande från både mig och honom, så har vi det jäkligt bra tillsammans.
Folk får uppfattningen om att vi bråkar konstant, att vi är på gränsen att göra slut och att vi nästan inte alls tycker om varandra.
Titta lite djupare under ytan, för allt det där som ni uppfattar som bråk och nära slutet för oss, det är mest vår jargong. Vi är lite råa mot varandra, men det mesta sägs med humor och det är så vår vardag ser ut. Det är så vi hanterar vårt förhållande efter de förutsättningar vi har.
Vi är fattiga, vi bor långt ifrån varandra, vi har få möjligheter att ses i veckorna för att vi inte kan ta oss till varandra, vi har inte tid och vi har inte ork för vi har båda så fullt upp.
Då kan man ju tycka att vi borde vara jättemesar som gulligullar hela tiden när vi ses, men när ska vi då hinna med att småtjafsa och bli sura på varandra?
Gulligullet får vänta tills lamporna släcks.
För är det en sak som jag har lärt mig så är det att att vara ifrån varandra ett tag stärker faktiskt och bygger starkare band, och att tjafsa och bli sura på varandra, ja det visar bara att vi är mänskliga.
Dessutom måste jag tillägga att inte en endaste gång under våra nästan 20 månader tillsammans har vi bråkat på riktigt, och det måste jag säga är en bedrift.
Jag tror att det är för att vi tar ut saker på varandra i små doser lite titt som tätt istället för att ha jättebråk.
Men det funkar för oss.

Min poäng är alltså att det är just vardagen man vill ha. Man vill ha perioden då man är nykär och allt är fantastiskt, men sen vill man bli en del av den andra personens liv på riktigt, och allts åbli en del av dens vardag och att den blir en del av din egen vardag.
Nu låter det nästan som om jag pratar om äktenskap, men det gör jag inte. Eller ja, det beror väl på hur gammal du som läser det här är, för för just dig kanske det är aktuellt med äktenskap och ni får ju tolka det här som ni vill, men själv är jag ju uppenbarligen för ung för det.
Jag tycker att man ska vänta med alla dessa förbindelsekontrakt tills man har upplevt livet lite. Ni vet, skaffa barn, förlova sig, gifta sig, flytta ihop, allt det där har sin tid, och man behöver inte göra det mer komplicerat än vad det är.
Visst, jag går ut skolan snart och att flytta hemirfrån är väl ganska aktuellt för mig inom de närmaste åren, och finns Kalle kvar då, så är det ju mycket möjligt att vi flyttar ihop, men det är ju inget som vi planerar redan nu.
Så för guds skull folket ha inte så bråttom!!!
Att stressa igenom livet är inte bra, så jag ska njuta av den vardag vi delar tillsammans.
Det är inte att jag "nöjer" mig med det, utan det är det jag vill ha.
Åka på familjemiddagar ihop, fira födelsedagar, åka nåntsans på loven tillsammans, äta middag med familjen en onsdag eller nåt, titta på big brother (xD) tillsammans och bara vara en del av varandras liv.
Det är det jag vill.
Jag vill itne vara nykär.
Jag vill inte att allt ska vara så speciellt så att man går runt och nästan är nervös innan man ska ses.
Den känslan kan gärna få komma på besök lite då och då om vi har planerat något romantiskt eller något som är speciellt för oss.
Men att ha det så helta tiden är inget jag är intresserad av just nu.
Jag vill ha det precis som jag har det.
Eller ja, det skulle inte skada om han flyttade lite närmare stan och att vi hade lite mer tid för varandra, men man får lov att kompromissa, som vi har kommit fram till i helgen.
Just nu får vi kompromissa angående våra förutsättningar att ses.
Och det är fine by me eftersom vi har gjort det jäkligt länge nu.

Men jag älskar dig mitt hjärta och jag längtar tills du kommer hit imorgon! <3