pearlsfromparadise

Ja, som jag skrev till Emma och Manda på facebook för ett litet tag sen, så känns det underligt att vara den som blir lämnad kvar och inte vara den som lämnar.
Det är många som lämnar mig nu, på olika sätt och för olika långt tid.
Emma åkte ju redan i början på januari så hon har lämnat mig för ett bra tag sen, Manda åker härifrån i början på mars, Kalle åker ifrån mig i helgen, och Malin flyttar ifrån sin gamla villa här i Örby imorgon.
Fyra personer lämnar mig på ett eller annat sätt på kort tid.
Och jag vet att jag borde vara glad för dem allihop, men på något sätt är jag svartsjuk.
Jag är itne van vid att bli lämnad. Jag är van vid att det är jag som lämnar, och då vet jag ju garanterat att jag kommer tillbaka, och när jag gör det.
Nu är det annorlunda. Jag är den som står kvar och vinkar sorgset medans alla andra flyger iväg över världen.

Det är lite fånigt att bli svartsjuk över en sån här sak, men jag tror att jag utsätts för så mycket choklad att mina PMS hormoner utlöses även fast jag inte ska ha några sådana nu.
Haha, jaa min egen teori om hur min kropp konspirerar emot mig!

Fast en sak tynger mitt hjärta extra mycket, och det är ingen hormonpåkallad svartsjuka inte.
Jag vet att Emma där borta i England längtar hem som en galning, och bara det faktum att jag vet hur hon har det eftersom jag själv har varit i samma sits gör mig illa till mods.
Desutom tar det fram minnet av de känslor jag hade när jag var där, som jag stoppat undan långt inne i mig själv för att slippa ta itu med för att det är för jobbigt.
Och ja, jag vet att jag har tjatat i flera månader om hur dåligt jag har mått över den jäkla resan till England, men jag har faktiskt mått riktigt dåligt.
Och det är synd, för visst hade vi jäkligt kul där, men det jag tydligast kommer ihåg är panikkänslorna som alltid låg precis under ytan och lurade.
Den där hemska känslan av att inget här hemma var på riktigt, att det bara var en dröm som aldrig skulle slå in och att det var England som var den enda verkligheten.

Det där är sånt som bubblar upp i mig när jag vet att en jag älskar går igenom, kanske inte samma sak, men liknande just precis nu.

Nog gnällt.

Jag fick sluta tidigare idag, för de skulle ha ett personalmöte och det fick inte jag vara med på.
Det blev jag inte så ledsen över. Men de timmar jag var där gick det faktiskt ganska bra för mig. Jag har börjat lära mig en hel del saker nu, så jag behöver inte fråga om exakt allting längre, bara hälften.
Och de har en bra policy där tycker jag: så länge man jobbar är man aldrig ivägen.
Det är en bra policy, för jag känner att jag är ivägen hela tiden.


Jag måste alltid kväva ett litet skratt när jag ser den här, för man vill ju inte få stämpeln som den som sitter och skrattar inne på toaletten.