pearlsfromparadise

När jag hade gått och lagt mig igår kväll slog en våg av rädsla till mot mig.
Rädsla för framtiden.
Rädsla för det jag ännu inte känner till.
Rädsla för att bli sviken, och rädsla för att svika.
Att såra och bli sårad.
Att få hjärtat krossat och förlora kärleken.
Att förlora de jag älskar.

Att förlora någon är något som jag aldrig har upplevt på riktigt faktiskt.
Människor har kommit och gått i mitt liv, men jag har aldrig förlorat någon jag verkligen bryr mig om.
Och det är det som skrämmer mig mest.
Att livet kan ta sådana vändningar, och den person man skrattade med idag, kanske inte lever imorgon.
Allt det här slog emot mig igårkväll och det blev bara för mycket.
Jag är en sån människa som låter bli att tänka på tråkiga saker, jag ignorerar när jag blir arg ect.
Jag vill helt enkelt hålla upp en fin fasad för både de runt omkring mig och mig själv.
Så därför svämmar det över ibland.
Och det gjorde det igår.
Även fast inget speciellt hände så kom allt fram i ljuset ändå.
Och det var fruktansvärt jobbigt att ligga i min säng, helt ensam och ta sig igenom det själv.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam och övergiven.
Jag lyckades somna tillslut, och sen när jag vaknade vid halv fyra så kände jag mig så lättad.
Jag behöver en rejäl urladdning ibland.
Det är som sagt fruktansvärt jobbigt, men jag mår så mycket bättre efteråt.
Som en helt ny människa känner jag mig.