pearlsfromparadise

Ikväll är ingen bra kväll.
Jag övar på mitt tal som jag ska hålla på onsdag.
Utan stödord.
På sofistikerad engelska.
Jag kommer ihåg senaste gången jag behövde göra det.
Det slutade med att jag kom gråtande hem från skolan och hatade läraren som tvingade mig att göra det för all framtid.
Fast det var på spanska.
Själva talet som jag ska hålla är inte så jättesvårt, det är allt runt omkring som är svårt.
Retorik, kroppspråk m.m.
Så jag övar som en jävla galning.
Men eftersom jag får kalla fötter av att bara hålla det för mamma, har jag en känsla av att onsdag är en dag som jag kommer vilja radera ur historien.
Jag sitter nästan och gråter för att jag är så frustrerad.
Eller nästan och nästan, här droppar nog en och annan tår.
Min nerver är tunnare än spindelväv och mina händer har redan börjat darra.
JAG HATAR DET HÄR!

Och inte får jag höra det jag vill höra heller.
Ingen av dom jag berättar det för för att få stöd förstår hur allvarligt och svårt det här är för mig.
Jag kommer svimma.
Och det är ingen överdrift.
Den enda som förstår mig är mamma, men vad hjälper det att höra att hon vet att jag kommer klara det, och med ett djupt andetag så går allt bra?
Jag funkar inte så.
Jag skulle behöva en varm famn att krypa upp i, men ingen har jag som ställer upp.
Gnäll om era egna problem bäst ni vill, men jag bryr mig inte om er just nu.
Det enda som finns i mig just nu är scenskräck.
Och då finns ingen plats att ta hand om era problem eller prata om era känslor.

Jag överdriver inte.
Folk säger att deras största skräck är att bli ensamma.
Min största skräck är scenskräck.
Och jag skulle göra så mycket för att ha nån som satt bredvid mig och lugnade mig.
Men nej.
Nån sån finns ju inte.