pearlsfromparadise

Jag kommer ihåg det som om det var igår, den 11 juli 2009.
Jag kommer ihåg att jag hade på mig den gröna klänningen som du sa att du tyckte så mycket om.
Jag kommer ihåg Tammy som hoppade omkring oss.
Jag kommer ihåg att du tyckte att jag var lite konstig som inte fick ont i fötterna av att gå barfota på småstenarna.
Jag kommer ihåg att solen sken ner på oss där vi satt och väntade på glassbilen.
Jag kommer ihåg hur mycket jag skämdes.
Jag kommer ihåg hur mycket jag trodde att jag förstört allt det vi hade.
Jag kommer ihåg hur mycket jag trodde att det var slut mellan oss.
Jag kommer ihåg hur lycklig du gjorde mig.
Jag kommer ihåg att du stod där, och tittade in i mina ögon och sa att du hade något att säga.
Jag kommer ihåg att du var så osäker, och sa att det nog var för tidigt.
Jag kommer ihåg att jag själv stod där, säkert ännu mer osäker, och bara väntade på att få höra de förödande orden.
Men de kom aldrig.
Istället sa du det som jag själv inte hade modet att säga då.
Du sa att du älskade mig.
Jag kommer ihåg hur all nervositet försvann ur mig.
Jag kommer ihåg hur jag tittade upp i dina blå ögon.
Jag kommer ihåg hur hårt mitt hjärta dunkade.
Jag kommer ihåg att jag kysste dig.
Och jag tror nog att du kommer ihåg att jag sa att jag älskade dig också.
För det gör jag.
Jag älskar dig, säkert mer än vad du kan förstå.
Och jag är fortfarande lika lycklig nu som jag var den dagen du sa att du älskade mig för första gången.
Jag är fortfarande lika kär i dig.
Lika förälskad.

Den dagen, då krossade du min skyddande barriär.
Du bröt igenom allt mitt försvar som jag har mot alla människor.
Du tog mig med storm.
Du bevisade för mig att jag kan lita på dig.
Att även om jag gör något som inte är så himla smart så finns du kvar ändå.
Du bevisade att du var min.
Du är min!
Och du kommer vara min länge till.
Det är jag säker på.