pearlsfromparadise

Nu har jag läst lite om vad några av mina vänner tycker om vissa saker.
Mobbing ska jag inte säga så mycket om.
Barn ska jag inte säga så mycket om.
Vuxna ska jag inte säga så mycket om.
Skvaller ska jag inte säga så mycket om.
Vad jag däremot ska säga något om är tonåringar.

Att tonåringar är respektlösa är ett internationellt känt problem.
Det finns överallt där det finns tonåringar.
Ända sen man slutade slå barnen för att uppfostra dom så har vi testat gränserna, alltid gått lite, lite längre än vad som kanske är tillåtet.
Det hör till att växa upp.
Man kan inte skylla dåligt beteende på att det är hormoner, att man håller på att bli vuxen, är i trotsåldern eller vad som helst.
Det finns ingen ursäkt.
Men det finns en förklaring.
Killar är generellt sätt stökigare än tjejer.
Så har det definitivt alltid varit, det är inget nytt.
Hormoner gör så att man gör saker man annars inte skulle göra medvetet.
Det är något som händer alla som håller på att växa upp.
Trotsåldrar har man många gånger.
Då testar man gränserna mer än vanligt.

Inget av det här går att ändra på.
Och inget av det här kommer förmodligen ändras.
Det går inte att få folk att sluta snacka skit om varann.
Det går inte att få skoltrötta elever att sluta säga elaka kommentarer bakom ryggen på lärare.
Det går inte att stoppa folk som startar bloggar, skvallerbloggar.
Polisanmäl dom eller vad ni vill, så länge dom inte gör något olagligt så kommer dom finnas.
Vare sig det gäller kändisar, fjortisbloggare eller min egen skola.
Mobbing talar jag absolut inte för.
Det borde verkligen inte få finnas, men vad ska man göra åt det?
Fram med piskorna igen och slå ungarna när dom gör fel?
Det var ju så samhället var förut, när folk säger att ungdomar och barn hade mer respekt för vuxna.
Men inte ens detta stoppade ju mobbing.
Så vad kan man göra?
Det är upp till varje individ att ta sitt personliga ansvar, men tyvärr är det många som inte gör det, och inte heller jag har någon lösning på detta.
Så detta ämnet ska jag lämna så gott som osagt förutom det jag skrivit ovan

Och sen att folk kallar varann för hora, slampa, bög, fitta.
Det är bara tomma ord.
Om någon kallar mig slampa säger dom inte att jag är en slampa.
Antingen säger personen det för att ordförrådet var lite för kort i det sammanhanget, eller också kanske jag gjorde något som kan uppfattas lite slampigt.
Tro mig, jag har blivit kallad mycket i mitt liv, hora, slampa, white trash, fitta, pussy, you name it.
Men det är bara en ända gång som jag har tagit illa upp för det.
Jag menar, fitta, som betyder våt ängmark, är det något att ta illa upp för?
Jag tycker inte det.
Att bli kallad hora eller bög är inte kul, men det är en trend som inte kommer att försvinna än på många år, och för mig har innebörden av dessa ord försvunnit.
Det är som sagt bara tomma ord.
Livet är som jag skrev i min svenskauppsats igår: vi måste lära oss att sortera bort det som är totalt ovidkommande och lära oss att acceptera oss själva för dom vi faktiskt är.
Och så tror jag det är.
Om man tror på sig själv, känner sig själv och vet var man har människor så kan man leva i den värld som är högst verklig för oss idag.
Samhället är inte så fantastiskt som många vill tro, men vi måste anpassa oss till samhället, för samhället kommer aldrig att anpassa sig till oss.

Det här är nog hårda ord för många, och för mina vänner som läser det här och kanske kommer bli arga och besvikna på mig säger jag: jag ber inte om ursäkt för mina åsikter. Jag ber inte om ursäkt för att jag inte har samma erfarenheter och kunskaper av det här som ni kanske har. Kalla mig dum eller blåst eller ignorant, men det här är verkligheten, och som ni vet är jag bra på att kasta verkligheten i ansiktet på folk.
Det ber jag inte om ursäkt för.
Vad jag däremot ber om ursäkt för är att jag tror att ni kommer tänka att jag inte alls förstår er, och att det här är en sida av mig som ni inte känner. Och nej, jag förstår inte hur det är att ha varit den som ingen bryr sig om, att ha varit den som inte syns och jag förstår heller inte hur det är att komma som helt ny och ensam till en stor okänd stad med andra vanor än därifrån man kommer.
Jag förstår inte det, för jag har aldrig varit i den situationen. Däremot så kan jag försöka förstå hur ni känner, försöka sätta mig in i vad som pågick och även pågår i era huvuden.
Det kan jag göra. Och tro mig, det skär i hjärtat bara jag tänker på det.
Men just för att ni har de erfarenheter ni har, så ser ni väldigt annorlunda på samhället än vad jag gör.
Och det ni har skrivit är för mig som hatbrev till hela mänskligheten och att ni ser er själva som de som ska försöka rädda den.
Så är det inte, för ingen kan tro att man ska kunna förändra en hel värld. Det måste man vara Hitler för att göra.
Men jag blev ganska upprörd av vad ni skrev, för att ni ser samhället från den negativa sidan.
Det är klart att den finns, och den är högst reell. Men vad hände med de bra sakerna?
Världen är inte så dålig som ni beskriver den, och vi gör framsteg varje dag.
Allt som ni klagar på (och även jag ska jag säga) jobbar många med varje dag.
Världen är inte sån som ni föreställer er.

Jag ska bara tillägga att det här är min åsikt, det är vad jag tycker personligen och jag säger inte att någon annan ska tycka som jag.
Men det här är min verklighet.

Förlåt om jag sårat någon.
Det var inte min mening att göra det.