pearlsfromparadise

Förra inlägget låg här och väntade i evigheter innan jag publicerade det, men jag känner att det faktiskt kräver en fortsättning.
Iaf den sista delen.

Jag kan ju ge en kort resumè.
Jag träffar Kalle för mycket enligt allt och alla, till och med han själv tycker det.
Så, vad ska jag säga om det här då?

Det här året har varit det bästa och det värsta året i mitt liv.
Det bra är att jag har underbara vänner, en fantastiskt rolig klass, familjen funkar bra, och jag har ju Kalle.
Det negativa är att allt har krockat med varandra hela tiden.
Vänner har bråkat, familjen har varit lite orolig till och från, skolan har totalt tagit över, jag har varit konstant sjuk sen Frankrikeresan, och nu tar pojkvännen upp för mycket tid.
Ja, allt det här sliter på mig.
Och då mår jag inte bra.
Så är det.
Och när jag inte mår bra får jag sömnproblem.
Så jag har haft jättesvårt att sova i flera månader, tills allt började lugna ner sig, runt påsk ungefär.
Och nu är det som om jag måste ta igen mig.
Massor.
Jag somnar på soffan nio varje dag om jag är ensam, jag är jätteseg med att gå upp på morgonen och försover mig ofta, jag somnar allt oftare på lektioner och har koncentrationssvårigheter.
Så när jag kommer hem vid fyra eller fem på eftermidagarna så får ni ursäkta mig att jag inte är den som frågar om vi ska hitta på något.
Jag orkar helt enkelt inte.
Sjukdomar och stress har brutit ner mig totalt.
Och jag vet att allt det här bara låter som ursäkter för att slippa ifrån sanningen, att jag har blivit en sån som glömmer mina vänner bara för att jag har kille.
Så är det faktiskt inte.
Jag lovar!

Men eftersom att det nu råkar vara så här jag mår, så blir det inte så att jag träffar någon på eftermiddagen, om det inte är direkt efter skolan. Och på helgerna, ja, jag tror att det kan vara bra att komma ut på landet och lugna ner mina nerver lite. Sova till mitt på dagen, även fast det sällan blir så, andas något så när ren luft och bara chilla.
Jag inbillar mig att jag kanske ska kunna återhämta mig lite då.

Men till helgen blir det minsann inte bara Kalle!
Det kan jag lova.
På onsdag ska Sara firas, för hon fyller 18 imorgon, på torsdag ska jag med Malin till Farsta och sen på kvällen ska vi till några vänner till familjen. På fredag har jag inget planerat, men något med vänner ska det bli!
Sen på lördag, ja vem vet, kanske jag hjälper Malin att färga håret då, och sen efter allt det där, ska jag åka till Kalle.

Men med det här inlägget så vill jag be om ursäkt ifall ni har känt er försummade. Men ni ska veta att jag inte har glömt er!
Jag tänker på varenda en av er varje dag faktiskt!
Och jag smider planer för sommaren.
Och ni kan ju räkna med att ni finns med någonstans i dom!

Puss.