pearlsfromparadise

Det var en gång en liten flicka som skulle åka hem till sin pojkvän.
Hon åkte tåg lääänge innan hon kom fram.
Hon gick till busshållsplatsen och kollade när bussen gick.
Den gick om en halvtimme.
Den lilla flickan satte sig tjurig ner på bänken och tog upp mobilen.
Hon ringde sin pojkvän och gnällde lite.
Medans de pratade började det åska.
Och sen regna.
Det blev bara värre och värre för varje minut som gick.
Det blixtrade och mullrade och åskvädret kom närmare och närmare.
Helt plötsligts bryts samtalet och den lilla flickan är lämnad ensam åt sitt öde.
Hon kryper ihop på bänken, kramar sina knän och försöker övertyga sig själv om att det inte är någon fara.
Den lilla flickan är den enda som är kvar ute.
Plötsligt slår blixten ner alldeles i närheten.
Max 50 meter ifrån henne.
Och hon hör smällen när den slår ner.
Efter blixten kommer ett högt dån.
Den lilla flickan skriker till och tårarna börjar rulla ner för hennes kinder.
Hon undrar vart hennes mamma och pappa är när hon behöver dem.
Och hon funderar på om hon ska vänta ut ovädret och ta nästa buss, för aldrig att hon skulle våga gå tre kilometer över ängar och åkrar i det vädret.
Efter mycket om och men kommer bussen och den lilla flicka går på.
När hon går av bussen tio minuter senare och ska börja gå är det strålande solsken och fåglarna kvittrar igen.
Den lilla flickan börjar gå, livrädd även fast vädret är bättre.
Och hon har aldrig blivt så glad i hela sitt liv över att höra den gamla moppen komma brummande på vägen framför henne!