pearlsfromparadise

Jag kom att tänka på en grej när jag gick hem idag.
När jag passerade björkarna vid Bedaröbacken.
För det var nämligen där en ilsken liten äcklig geting stack mig den 5 september 2008.
Ja, jag kommer till och med ihåg datumet.
Så hemskt var det.
Inte själva sticket.
Det gjorde inte särskilt ont.
Men jag har ju min enorma getingfobi.
Enorm verkligen.
Så fort jag hör något som skulle kunna vara en geting får jag hjärtklappning.
Inte bra alltså.
Den dagen, för typ ett och ett halvt år sen, fick jag värsta panikanfallet.
Jag tror inte att jag hade gråtit så mycket på åratal.
Jag kunde knappt andas, och ännu mindre prata.
Det var lite knepigt att berätta för mamma varför jag grät så mycket när jag ringde till henne.
Men tillslut måste hon iaf ha fattat.
Getingen stack mig rakt på läppen.
Överläppen (om man nu säger så) till vänster.
Och vet ni att läppen är ett av de farligaste ställena att bli stucken på. För därifrån tar sig giftet lätt ner i halsen och man kvävs och dör.
Som tur var så dog jag inte.
Men jag fick ett ärr.
Och det kan man fortfarande se.
Ojojoj, vad jag skämdes när jag skulle gå till kyrkan en timme senare för att ha återträff med sommarkonfirmanderna.
Och ojojoj, vad det såg ut som om jag hade försökt förstora läpparna men misslyckats totalt.

Det här kom jag alltså att tänka på när jag gick hem.
Och bara jag tänker på det så börjar hjärtat slå hårt och fort, och jag känner paniken krypa upp efter ryggraden.

Ibland är jag så himla mesig.
Nästan så jag skäms över mig själv.