Female Problems
Ni som inte vill läsa om kvinnliga problem kan sluta läsa redan nu.
Jag hade totalt glömt hur smärtsamt, fruktansvärt och frustrerande det är att ha mens!
Ja, när jag fick min första mens blev jag hur glad som helst!
Jag kände att jag var sist i världen med att få mens, vilket jag naturligtvis inte var, men så kändes det.
Så varje gång jag fick min mens under de första månaderna blev jag glad, för då kände jag att jag var normal, och att min kropp fungerade som en normal kropp.
Men det dröjde ju inte sådär fruktansvärt länge innan den där glädjen över att "vara normal" försvann. Smärtan, att behöva springa på toaletten, ta smärtstillande trots att jag inte kan svälja tabletter, ja you name it, ni är ju alla i samma sits som jag så ni känner ju till alla problemen som röda veckan medför.
Därför blev jag så lättad när jag började med p-piller, för då kunde man ju kontrollera helt själv hur ofta och när man skulle ha mens.
De första månaderna åt jag alla piller som man skulle, och hade mens var fjärde vecka, men sen började jag skjuta upp det, längre och längre.
Helst skulle jag vilja slippa skiten helt och hållet, men det går inte min kropp med på.
Jag känner varje månad när jag ska ha min naturliga mens, för det känns i kroppen, men inte mer än så, men var tionde vecka (och det är väldigt exakt var tionde vecka) så sätter den sedvanliga mensvärken igång, och jag vet att jag måste börja med sockerpiller illa kvickt, för varesig jag vill det eller inte, så kommer den där jävla röda veckan som jag fasar så mycket för då.
En gång sköt jag upp den 12 veckor.
BIG mistake.
Straffet jag fick för det var en två veckor lång mens, varav jag faktiskt åt vanliga p-piller under en av dem.
Jag hade lixom inget val.
Den kom utan att jag kunde göra något, och jag kände mig helt hjälplös.
Detta lyckades jag såklart tajma in på en extremt dålig tidpunkt.
Nämligen någon dag innan jag åkte till England.
Ni kan ju tänka er hur glad min andra hälft blev för det.
Nej, 10veckorsgränsen är inget som ska ignoreras vet jag nu.
Så nu har jag fått prata av mig om dagens problem, nu kan jag sova lugnt.
Puss.
Jag hade totalt glömt hur smärtsamt, fruktansvärt och frustrerande det är att ha mens!
Ja, när jag fick min första mens blev jag hur glad som helst!
Jag kände att jag var sist i världen med att få mens, vilket jag naturligtvis inte var, men så kändes det.
Så varje gång jag fick min mens under de första månaderna blev jag glad, för då kände jag att jag var normal, och att min kropp fungerade som en normal kropp.
Men det dröjde ju inte sådär fruktansvärt länge innan den där glädjen över att "vara normal" försvann. Smärtan, att behöva springa på toaletten, ta smärtstillande trots att jag inte kan svälja tabletter, ja you name it, ni är ju alla i samma sits som jag så ni känner ju till alla problemen som röda veckan medför.
Därför blev jag så lättad när jag började med p-piller, för då kunde man ju kontrollera helt själv hur ofta och när man skulle ha mens.
De första månaderna åt jag alla piller som man skulle, och hade mens var fjärde vecka, men sen började jag skjuta upp det, längre och längre.
Helst skulle jag vilja slippa skiten helt och hållet, men det går inte min kropp med på.
Jag känner varje månad när jag ska ha min naturliga mens, för det känns i kroppen, men inte mer än så, men var tionde vecka (och det är väldigt exakt var tionde vecka) så sätter den sedvanliga mensvärken igång, och jag vet att jag måste börja med sockerpiller illa kvickt, för varesig jag vill det eller inte, så kommer den där jävla röda veckan som jag fasar så mycket för då.
En gång sköt jag upp den 12 veckor.
BIG mistake.
Straffet jag fick för det var en två veckor lång mens, varav jag faktiskt åt vanliga p-piller under en av dem.
Jag hade lixom inget val.
Den kom utan att jag kunde göra något, och jag kände mig helt hjälplös.
Detta lyckades jag såklart tajma in på en extremt dålig tidpunkt.
Nämligen någon dag innan jag åkte till England.
Ni kan ju tänka er hur glad min andra hälft blev för det.
Nej, 10veckorsgränsen är inget som ska ignoreras vet jag nu.
Så nu har jag fått prata av mig om dagens problem, nu kan jag sova lugnt.
Puss.
Kommentarer
Trackback
