pearlsfromparadise

Vilken ångest jag har över att det redan är maj!
Inte på grund av vädret, det vet jag ju att det kommer bli bättre, men på grund av att snart är det slut.
Snart går jag ut i stora vida världen alldeles ensam.
Ensam är något som jag aldrig har varit, förutom första dagen i gymnasiet.
Jag har alltid haft folk med mig.
Skolan har varit så grymt tråkig i många fall, men tänk er.
Tänk er den dagen ni vaknar och inser att ni kommer aldrig sitta utanför klassrummen innan lektionerna och ha helt sjuka diskussioner med din klass mer, eller att du inte kommer kunna möta upp dina kompisar för en snabb lunch och sen gå till ICA för att fylla magen som lunchen inte var tillräckligt god nog att göra.
Tänk er den dagen då ni inte får träffa alla de som ni tycker så mycket om i skolan.
Vi pratade om det idag.
Hur mycket vi kommer sakna varandra i klassen, och många andra i skolan.
Vi kom fram till att man ska inte skaffa vänner.
Man ska vara tyst som en mus och inte synas, för då blir det där steget att ta farväl inte särskilt svårt.
No offence till er som har väldigt svårt att skaffa vänner och är enormt avundsjuka på oss som kan det.
Det var bara en tanke.
Att gå igenom gymnasiet utan vänner...otänkbart!
Det hade aldrig gått!
Iof hade det inte gått att klara sig genom grundskolan utan vänner heller, men det är en annan sak.
Eftersom vi går en praktisk linje tror jag att vi kommer varandra mycket närmare än ni som går teoretiska linjer.
För vi jobbar alltid i grupp, vi kan sammarbeta och måste gilla läget, och då har man inget annat val än att umgås med folk, även fast man kanske inte gillar dem.
Min poäng är att jag vill inte lämna gymnasiet bakom mig, trots att jag längtar ihjäl mig till studenten.

Jag träffade min mattelärare som jag hade i ettan i tisdags och han kommer fortfarande ihåg mig och småpratar med mig, fast det är två år sen jag haft honom, det har gått två sommarlov sen dess och jag har varit ute på två praktikperioder. Men han kommer fortfarande ihåg mig. Hans lektioner var de roligaste teorilektionerna genom tiderna tycker jag, trots att det är matte han har.
Mattelektionerna i ettan har jag så tydliga minnen av, och vi hade så roligt och han var med och skrattade med oss och brydde sig inte om ifall vi inte gjorde något så länge vi fick minst G på proven.
Det är såna underbara stunder som man inte kan få nog av.

På samma sätt kan jag inte få nog av min klass. Det spelar ingen roll vilket ämne vi har, vilket väder det är eller hur tidigt på morgonen eller sent på kvällen det är. Vi lyckas alltid ha roligt, i alla stunder!
Vi har många gånger fått höra att vi är den skönaste klassen i hela skolan.
Ingen annan klass är så ambitiös som min, och ingen annan klass har så genomgående och bra sammanhållning!
Jag hatar att säga så här men jag älskar fan skolan!