Jag Har Lärt Mig Min Läxa
Vet ni att nu är jag arg.
På riktigt.
Jag är ju sån som antingen svartmålar allt eller skönmålar det.
Allt jag beskriver är antingen sämre eller bättre än vad det egentligen är.
Min vänner, ja vart ska jag börja?
Där har vi en skönmålning.
Tolka mig inte fel, jag älskar mina vänner, men ni är fan inte så jävla bra alla gånger som jag får er att se ut.
Man kan ju tycka att ni, efter att ha sett mitt förhållande åka i utförsbacke ett halvår med en pojkvän som bara blev mer och mer av det asshole han faktiskt var från början, skulle behandla mig med någon sorts respekt.
Jag är TRÖTT på att hela tiden behöva komma på en plan B för att ni inte orkar, är sjuka eller ska på någon jävla familjegrej.
SÄG TILL I TID SÅ NI INTE FÖRSTÖR MIN KVÄLL!
Ska det vara så jävla svårt att visa mig så pass mycket respekt att jag har en chans att fixa nåt annat att göra?
Vet ni, att det mest värdefulla Kalle sa till mig det sista halvåret var att jag ska sluta ge och ge och ge och ge. Att jag ska börja ta lite också. Efter det så kallade han mig dessutom för en dålig människa eftersom jag tycker om att hjälpa andra, men det hör inte till saken.
Det jag vill komma fram till är jag ska fan ta det rådet på allvar.
Både privat och på jobbet.
Jag ska inte jobba en enda minut mer övertid (nej förlåt, mertid heter det ju) innan jag har fått betalt för det jag redan gjort.
Jag ska inte tåla att bli trampad på bara för att ni inte är på humör.
Det är dags för er att börja ge och för mig att börja ta.
Den enda gången jag känt att jag faktiskt kommer i första hand mer än någon gång ibland, var då jag svälte mig själv i tre veckor för att jag mådde pissdåligt. Så det kanske är min lösning.
Jag kanske ska bli anorektiker så jag slipper tigga om att få komma i första hand.
För vem kan egentligen säga nej då?
Vem kan svika då?
Jag är trött på att bli tagen för givet.
Ochj ag har lärt mig min läxa av livets hårda skola.
Jag drar om jag inte blir uppskattad.
Jag försvinner.
För jag vet, att vart jag än är någonstans, så kommer sällskap aldrig vara ett problem för mig.
Skärpning säger jag bara, skärpning!
Jag är arg.
Det är ert fel.
Det är fan inte lätt att göra mig arg.
Det är det inte.
Jag trodde mer om er.
Men så är jag ju jävligt godtrogen också.
Sucks for me
På riktigt.
Jag är ju sån som antingen svartmålar allt eller skönmålar det.
Allt jag beskriver är antingen sämre eller bättre än vad det egentligen är.
Min vänner, ja vart ska jag börja?
Där har vi en skönmålning.
Tolka mig inte fel, jag älskar mina vänner, men ni är fan inte så jävla bra alla gånger som jag får er att se ut.
Man kan ju tycka att ni, efter att ha sett mitt förhållande åka i utförsbacke ett halvår med en pojkvän som bara blev mer och mer av det asshole han faktiskt var från början, skulle behandla mig med någon sorts respekt.
Jag är TRÖTT på att hela tiden behöva komma på en plan B för att ni inte orkar, är sjuka eller ska på någon jävla familjegrej.
SÄG TILL I TID SÅ NI INTE FÖRSTÖR MIN KVÄLL!
Ska det vara så jävla svårt att visa mig så pass mycket respekt att jag har en chans att fixa nåt annat att göra?
Vet ni, att det mest värdefulla Kalle sa till mig det sista halvåret var att jag ska sluta ge och ge och ge och ge. Att jag ska börja ta lite också. Efter det så kallade han mig dessutom för en dålig människa eftersom jag tycker om att hjälpa andra, men det hör inte till saken.
Det jag vill komma fram till är jag ska fan ta det rådet på allvar.
Både privat och på jobbet.
Jag ska inte jobba en enda minut mer övertid (nej förlåt, mertid heter det ju) innan jag har fått betalt för det jag redan gjort.
Jag ska inte tåla att bli trampad på bara för att ni inte är på humör.
Det är dags för er att börja ge och för mig att börja ta.
Den enda gången jag känt att jag faktiskt kommer i första hand mer än någon gång ibland, var då jag svälte mig själv i tre veckor för att jag mådde pissdåligt. Så det kanske är min lösning.
Jag kanske ska bli anorektiker så jag slipper tigga om att få komma i första hand.
För vem kan egentligen säga nej då?
Vem kan svika då?
Jag är trött på att bli tagen för givet.
Ochj ag har lärt mig min läxa av livets hårda skola.
Jag drar om jag inte blir uppskattad.
Jag försvinner.
För jag vet, att vart jag än är någonstans, så kommer sällskap aldrig vara ett problem för mig.
Skärpning säger jag bara, skärpning!
Jag är arg.
Det är ert fel.
Det är fan inte lätt att göra mig arg.
Det är det inte.
Jag trodde mer om er.
Men så är jag ju jävligt godtrogen också.
Sucks for me
Kommentarer
Trackback
