Sagostund VII
En liten flicka var fast i ett rum bakom ett galler.
Dag ut och dag in blev hon tvingad att slita som ett djur bara för att få mat nog för att nätt och jämt överleva.
Flickan var mycket ensam och övergiven i det lilla utrymmet och hade intet annat än maskinerna hon jobbade med att prata med.
En dag kom en liten pojke till grinden.
Han stod länge och tittade på flickan, innan han vinkade och gick därifrån och lämnade flickan ensam igen.
Dagen efter kom pojken tillbaka.
Flickan tittade på honom länge, länge, innan hon vågade presentera sig.
Pojken svarade inte, utan vinkade bara och gick därifrån igen.
Varje dag kom pojken till grinden, och varje dag upprepade flickan sitt namn.
Då morgonen åter grydde och flickan var som mest upptagen i sitt hårda arbete kom pojken till grinden, som vanligt.
Flickan tittade upp och log. Pojken tittade tillbaka.
De tittade länge på varandra, flickan och den lilla pojken.
Återigen höjde han handen och vinkade, och flickan kände ett sting i hjärtat, för hon visste att det betydde att han skulle lämna henne ensam igen.
Men pojken dröjde kvar.
Plötsligt lyser hela hans ansikte upp och han säger ett enda ord, innan han vänder sig om och går.
"Susanna"
Jag tänkte att det var dags att uppdatera kategorin "Sagostund" etfersom det är över ett år sedan ett inlägg skrevs Här.
Som ni kanske förstår så handlar denna saga faktiskt om mig, men inte om att jag är slav och fånge och olyckligt kär, som det nog verkar, utan att en av mina små ettåringar på jobbet kan säga mitt namn, och att det här är en väldigt överdramatiserad version av hur det gick till första gången han sa det.
I'm so proud of him!
Jag har nämligen en grind in till köket, så att barnen ska kunna se in till mig utan att komma nära några farliga maskiner, och där kommer de och går lite som de vill och pratar med mig på sitt eget språk. Från min köksdörr kan jag alltså följa deras språkutveckling ganska bra, och detta är helt klart ett kanonexempel.
Nu är jag ju inte ensam och övergiven i mitt kök, och jag slavarbetar inte för att överleva, men däremot pratar jag med maskinerna...
Dag ut och dag in blev hon tvingad att slita som ett djur bara för att få mat nog för att nätt och jämt överleva.
Flickan var mycket ensam och övergiven i det lilla utrymmet och hade intet annat än maskinerna hon jobbade med att prata med.
En dag kom en liten pojke till grinden.
Han stod länge och tittade på flickan, innan han vinkade och gick därifrån och lämnade flickan ensam igen.
Dagen efter kom pojken tillbaka.
Flickan tittade på honom länge, länge, innan hon vågade presentera sig.
Pojken svarade inte, utan vinkade bara och gick därifrån igen.
Varje dag kom pojken till grinden, och varje dag upprepade flickan sitt namn.
Då morgonen åter grydde och flickan var som mest upptagen i sitt hårda arbete kom pojken till grinden, som vanligt.
Flickan tittade upp och log. Pojken tittade tillbaka.
De tittade länge på varandra, flickan och den lilla pojken.
Återigen höjde han handen och vinkade, och flickan kände ett sting i hjärtat, för hon visste att det betydde att han skulle lämna henne ensam igen.
Men pojken dröjde kvar.
Plötsligt lyser hela hans ansikte upp och han säger ett enda ord, innan han vänder sig om och går.
"Susanna"
Jag tänkte att det var dags att uppdatera kategorin "Sagostund" etfersom det är över ett år sedan ett inlägg skrevs Här.
Som ni kanske förstår så handlar denna saga faktiskt om mig, men inte om att jag är slav och fånge och olyckligt kär, som det nog verkar, utan att en av mina små ettåringar på jobbet kan säga mitt namn, och att det här är en väldigt överdramatiserad version av hur det gick till första gången han sa det.
I'm so proud of him!
Jag har nämligen en grind in till köket, så att barnen ska kunna se in till mig utan att komma nära några farliga maskiner, och där kommer de och går lite som de vill och pratar med mig på sitt eget språk. Från min köksdörr kan jag alltså följa deras språkutveckling ganska bra, och detta är helt klart ett kanonexempel.
Nu är jag ju inte ensam och övergiven i mitt kök, och jag slavarbetar inte för att överleva, men däremot pratar jag med maskinerna...
Kommentarer
Trackback
