pearlsfromparadise

Jag inser nu att jag har knappt sagt till någon att jag ska tatuera mig.
Visst har jag pratat om det, i typ fem år, men det har ju inte varit mer än löst prat.
Jag bestämde mig ju, verkligen bestämde mig för att tatuera mig för kanske två veckor sen och bara väntat mig att alla ska hänga med i mina svängar.
Men det gör folk ju såklart inte. Det gör inte jag heller.
Varken Malin eller Manda kan följa med och hålla mig i handen, men Sara, som har många tatueringar själv ville följa med så nu känner jag mig trygg.
Jag behöver ju inte ligga där alldeles ensam då. Jag har någon som kan distrahera mig och som vet hur det känns.
Jamen vi säger så här då gott folk:

Onsdag 28/3 kl 16.00 ska jag tatuera mig i Solna. Jag ska skriva veni vidi vici över revbenen.

Så, nu vet alla.
Det är ett cictat som har följt mig enda sen vi läste om Julius Caesar i högstadiet och jag tycker det är en ganska bra färgläggning av livet.
Jag kom, jag såg, jag segrade.
Livet är en kamp.
En kamp som jag vinner.
Och varför jag vill ha den över revbenen är för att jag tror det blir snyggast där, även om det är ett av des tällen som gör mest ont att tautera sig på.

Just so you know.

Puss.