pearlsfromparadise

Jag avundas mitt forna jag, det jag som så solklart visste vad hon ville med hela sitt liv. Som hade sin bana utstakad och klar. Allt som behövdes var utbildningen och ett jobb.

Nu är utbildningen klar och jag har jobbat i över ett år. Nu är allt det solklara som bortblåst. Både förstahands- och andrahandsplanen är skrotade.

Så nu är jag tillbaka på den ruta som alla ni andra var på när man skulle välja gymnasium.

Men vafan, jag har ett bra jobb som jag trivs väldigt bra med, även fast jag vet att det inte är min dröm att vara där, så jag ska inte klaga för mycket på det. Vad jag däremot ska klaga på är att det tycks vara helt jäkla omöjligt för en liten nyutbildad tjej med fast jobb att få en lägenhet i den här staden!

Men det är väl bara att kämpa på så faller den väl rakt ner i knät på mig precis som allt annat tycks gör ahär i livet. För det är så jag löser mina stora livsproblem - jag väntar på att lösningen ska falla ner i huvudet på mig och i nio fall av tio så gör den det.

Kalla mig bortskämd eller vad du vill men så är mitt liv.

Jag förstår inte varför jag överhuvud taget försöker få till en negativ "tyck synd om mig" attityd i det här inlägget. Det finns ju för fan inget att tycka synd om!

 

Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden...kanske är jag så förvirrad för att det är totalt kaos på jobbet?

Eller för att jag saknar min Manda jättemycket och inte har fått prata av mig med henne sen typ...jag vet inte, slutet av augusti?

Jag är helt enkelt förvirrad.

Men precis som allt annat så faller lösningen på min förvirring snart ner i famnen på mig!

 

Puss och kramkalas!