pearlsfromparadise

Ni som inte vill läsa om kvinnliga problem kan sluta läsa redan nu.

Jag hade totalt glömt hur smärtsamt, fruktansvärt och frustrerande det är att ha mens!

Ja, när jag fick min första mens blev jag hur glad som helst!
Jag kände att jag var sist i världen med att få mens, vilket jag naturligtvis inte var, men så kändes det.
Så varje gång jag fick min mens under de första månaderna blev jag glad, för då kände jag att jag var normal, och att min kropp fungerade som en normal kropp.
Men det dröjde ju inte sådär fruktansvärt länge innan den där glädjen över att "vara normal" försvann. Smärtan, att behöva springa på toaletten, ta smärtstillande trots att jag inte kan svälja tabletter, ja you name it, ni är ju alla i samma sits som jag så ni känner ju till alla problemen som röda veckan medför.
Därför blev jag så lättad när jag började med p-piller, för då kunde man ju kontrollera helt själv hur ofta och när man skulle ha mens.
De första månaderna åt jag alla piller som man skulle, och hade mens var fjärde vecka, men sen började jag skjuta upp det, längre och längre.
Helst skulle jag vilja slippa skiten helt och hållet, men det går inte min kropp med på.
Jag känner varje månad när jag ska ha min naturliga mens, för det känns i kroppen, men inte mer än så, men var tionde vecka (och det är väldigt exakt var tionde vecka) så sätter den sedvanliga mensvärken igång, och jag vet att jag måste börja med sockerpiller illa kvickt, för varesig jag vill det eller inte, så kommer den där jävla röda veckan som jag fasar så mycket för då.

En gång sköt jag upp den 12 veckor.
BIG mistake.
Straffet jag fick för det var en två veckor lång mens, varav jag faktiskt åt vanliga p-piller under en av dem.
Jag hade lixom inget val.
Den kom utan att jag kunde göra något, och jag kände mig helt hjälplös.
Detta lyckades jag såklart tajma in på en extremt dålig tidpunkt.
Nämligen någon dag innan jag åkte till England.
Ni kan ju tänka er hur glad min andra hälft blev för det.
Nej, 10veckorsgränsen är inget som ska ignoreras vet jag nu.

Så nu har jag fått prata av mig om dagens problem, nu kan jag sova lugnt.

Puss.

Jag har fått en massa utslag på nacken, halsen och axlarna.
De kliar inte eller nånting, ser mest ut som om jag har fått en epidemi av små bubblor.
Inte fräscht.
Eller ja, inte äckligt heller, men utslag är väl aldrig snyggt?
Slutsats: Jag är allergisk mot tvättmedlet de använder till kockrockarna på chokladfabriken.
Lösning: Använd en t-shirt under.
Problem: Det blir så jäkla varmt!

Har ni hört att vinterkräksjukan har fått nya tag om det svenska folket?
Passa er för den, kan lura på er runt hörnet bara!

Vill ni veta nåt hemskt?
Min källarskräck har kommit tillbaka!
Den som jag har varit näst intill botad ifrån sen länge.
Den har nu kommit tillbaka.
Och vet ni varför?
För att ja såg mindre än 5 minuter på en dålig B-skräckfilm.
Känns det värt det?
Svar: NEJ

Jag som skulle slippa skolan i flera månader sitter här med en av Kalles svenskauppgifter. Ett referat ska skrivas.
Jag är bra på referat. Men att referera en text på över 3000 ord är något jag aldrig har gjort. Så jag tror jag tog mig lite vatten över huvudet.
Referatet är färdigt, men det ska gås igenom och fixas till, för vi satsar såklart på ett MVG, men nu ska det skrivas en jäkla reflektion på 400 ord. Jag har inte ens en åsikt i ämnet?!?!
Ggaaahhh!

Jag ska lyckas klämma fram 150 ord till ur mitt redan slutkörda huvud.
Att febern har stigit igen gör inte saken bättre.

Puss.

Jag orkar inte riktigt lägga in några bilder på datorn, men jag känner att utan bilder så blir det bara skitinlägg?

Den här fina väckarklockan har stört vår skönhetssömn de senaste dagarna.
Fast jag har väl mig själv att skylla eftersom det var jag som köpte fanskapet.
Men den fyller sin funktion bra.
Man vaknar.
Kanske inte på rätt sida, men att komma upp i tid till skolan borde inte vara ett så stort problem för min käre Karl längre.

Nu undrar jag om jag är lite av en hypokondriker eller om mina misstankar faktiskt har en grund.
Jag misstänker att det är något som är fel i min ryggrad så att några nerver kommer i kläm.
Det har inget att göra med att jag tror att jag är hypokondriker, det är bara ett antagande.
Men, jag funderar på att det är så att det är lite fler nerver än bara de som gör ont i svanken som kommer i kläm.
Jag funderar på om det är just mitt ryggont som gör att jag på något konstig sätt blandar bokstäver och ord i fel ordning, och som gör att jag helt från ingenstans tappar det jag håller i handen.
Att jag inte kan kontrollera mina sinnen helt enkelt.
Eller också är det väl bara så att jag blev så korkad av att vara utan skolan i fyra månader att den nu svämmar över av information och helt enkelt gör mig förvirrad.

Ja, jag vet inte.
Jag lär väl förhoppningsvis få reda på vad felet är när jag går till läkaren.
Det var ju bara det där med att man måste boka en tid innan man går dit också.
Måste skrivas upp på att-göra-listan!

Ja, den har varit lite sådär ända sen vi kom, för den är van vid att bli knakad och masserad regelbundet.
Men sån lyx finns inte här.
Hittills har det inte varit så farligt, bara lite stelt.
Men imorse...aj aj aj.
Jag trodde jag skulle börja gråta när jag böjde mig ner för att ta upp strumporna från golvet.
Det värsta är att jag ska jobba 8 timmar idag också, och alltså stå i 8 timmar.

I think I'm gonna die!

Hade vääärsta mardrömmen inatt, och när jag sen vaknade, med ett ryck, så vågade jag inte somna om, och det var knappt så jag vågade gå upp heller.
Jag har drömt den drömmen förut, men det var andra personer med den här gången(folk som jag känner), och den var mycket längre och mycket mer detaljerad.
Jag är så äcklad av vad hjärnan kan hitta på i det undermedvetna.
För det var en riktigt vidrig dröm.
Det hela slutade med att jag mådde sjukt illa de första timmarna på jobbet, för jag kunde inte sluta tänka på den, och jag har varit helt ur form och ofokuserad hela dagen.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
MAN DOWN!
Jag blev stucken av en geting!!!!!!!
Min största fobi i det här livet borde ni veta vid det här laget, är GETINGAR!!!!!!!!!!1
Och nu har jag blivit stucken av en! X'(

Jag vet inte hur det gick till, men jag satt och strök handen på baksidan av låret, och helt plötsligt sitter jag med en död geting i handen och ett bultande lår!

Mamma kom och rädda mig från de engelska mördaretingarna!!!!!

De första dagarna som man är på ett nytt ställe, med nya människor äter man ju aldrig särskilt mycket.
Right?
Man vill ju inte att de ska tro att man är värsta matvraket.
Så jag och Izabelle har mest petat i maten fram till nu.
För vid frukosten idag var vi riktigt utsvultna, så vi åt jättemycket.
Nu ligger maten som en klump i magen och sväller.
Man ska nog helt enklet äta lagom mycket från början så slipper man några problem.

Puss.

Jag förstår inte hur man ringer härifrån!
Det blir fel vilka siffror jag än slår framför nummret!!!

Det är en getingsommar iår, men det har jag inte märkt förrän nu.
Just nu sitter jag ensam hos Kalle.
Han och hans pappa jobbar och hans mamma är i Uppsala och hämtar den sjuka hästen (som inte var så sjuk som de misstänkte), så jag är ensam.
Ensam med ett hus fullt av getingar.
Och som ni kanske vet så är getingar min största skräck.
Så jag sitter instäng i Kalles rum, med ca tio getingar utanför dörren.
Alla fönster och dörrar är stängda så jag vet inte var de kommer ifrån, men många är de.
Så just nu kämpar jag mot paniken, för helst av allt vill jag bara springa till bussen och åka hem och aldrig mer komma tillbaka just nu.
Mina händer darrar så mycket så att jag knappt kan skriva, så jag ska nog sluta nu.
Nämnde jag att det också är rätt så varmt eftersom att allt är stängt och låst?

Jag är rädd.

HAN ÄR JU SÅ DÅLIG!!!
Han skulle skynda sig hem för att jag har planerat värsta mysiga dejten, men vad tror ni inte att han gör?
SÄTTER SIG PÅ FEL JÄVLA TÅG!!!
Och åker dessutom ända till gubbängen innan han märker det!

Igår var en minst sagt smärtsam kväll.
Jag vet inte hur, men jag fick mitt öra krossat, min läpp mosad, låret platt som en pannkaka och en fuckad rygg.
Det är minnena från igårkväll.
Och morgonen började med en armbåge rakt på det krossade örat, så man kan säga att jag genomlider lite pain just nu.
Man skulle nästan kunna tro att jag blir misshandlad, MEN SÅ ÄR INTE FALLET!
Bara för er som gillar att lägga näsan i blöt lite :)
Nej, eftersom både jag och min käre Karl är lite slingriga av oss så händer det ofta att vi råkar göra illa varandra.
Eller vi och vi, det är jag som får agera slagpåse oftast ;)
Men jag har fått black eyes och knän i magen m.m. förut, så jag är van.
Men jag måste säga att ryggen gör förjäkla ont.
Och det oroar mig lite.
Eftersom ryggen är en ganska bra sak att ha hel.

Fast jag ger igen ganska bra.
Det är tur att han kan hålla tungan rätt i munnen ibland (det händer inte ofta!) för annars hade han förlorat tungspetsen.

Hihi.

Puss.

Nej men oooooh så roligt att jag får veta nu, kl 16.48, att vi ska till Trollbäcken.
Oooh så jättetrevligt att jag måste åka tre bussar för att ta mig dit.
Ooooh så fantastiskt roligt att åka till Sköndal.
Verkligen.
Ibland känns det som om världen ser rakt förbi mig och förväntar sig att jag bara ska hänga på och klänga mig fast i svängarna.

Glöm inte att det är fredag den 13 i augusti! :O

Förra inlägget låg här och väntade i evigheter innan jag publicerade det, men jag känner att det faktiskt kräver en fortsättning.
Iaf den sista delen.

Jag kan ju ge en kort resumè.
Jag träffar Kalle för mycket enligt allt och alla, till och med han själv tycker det.
Så, vad ska jag säga om det här då?

Det här året har varit det bästa och det värsta året i mitt liv.
Det bra är att jag har underbara vänner, en fantastiskt rolig klass, familjen funkar bra, och jag har ju Kalle.
Det negativa är att allt har krockat med varandra hela tiden.
Vänner har bråkat, familjen har varit lite orolig till och från, skolan har totalt tagit över, jag har varit konstant sjuk sen Frankrikeresan, och nu tar pojkvännen upp för mycket tid.
Ja, allt det här sliter på mig.
Och då mår jag inte bra.
Så är det.
Och när jag inte mår bra får jag sömnproblem.
Så jag har haft jättesvårt att sova i flera månader, tills allt började lugna ner sig, runt påsk ungefär.
Och nu är det som om jag måste ta igen mig.
Massor.
Jag somnar på soffan nio varje dag om jag är ensam, jag är jätteseg med att gå upp på morgonen och försover mig ofta, jag somnar allt oftare på lektioner och har koncentrationssvårigheter.
Så när jag kommer hem vid fyra eller fem på eftermidagarna så får ni ursäkta mig att jag inte är den som frågar om vi ska hitta på något.
Jag orkar helt enkelt inte.
Sjukdomar och stress har brutit ner mig totalt.
Och jag vet att allt det här bara låter som ursäkter för att slippa ifrån sanningen, att jag har blivit en sån som glömmer mina vänner bara för att jag har kille.
Så är det faktiskt inte.
Jag lovar!

Men eftersom att det nu råkar vara så här jag mår, så blir det inte så att jag träffar någon på eftermiddagen, om det inte är direkt efter skolan. Och på helgerna, ja, jag tror att det kan vara bra att komma ut på landet och lugna ner mina nerver lite. Sova till mitt på dagen, även fast det sällan blir så, andas något så när ren luft och bara chilla.
Jag inbillar mig att jag kanske ska kunna återhämta mig lite då.

Men till helgen blir det minsann inte bara Kalle!
Det kan jag lova.
På onsdag ska Sara firas, för hon fyller 18 imorgon, på torsdag ska jag med Malin till Farsta och sen på kvällen ska vi till några vänner till familjen. På fredag har jag inget planerat, men något med vänner ska det bli!
Sen på lördag, ja vem vet, kanske jag hjälper Malin att färga håret då, och sen efter allt det där, ska jag åka till Kalle.

Men med det här inlägget så vill jag be om ursäkt ifall ni har känt er försummade. Men ni ska veta att jag inte har glömt er!
Jag tänker på varenda en av er varje dag faktiskt!
Och jag smider planer för sommaren.
Och ni kan ju räkna med att ni finns med någonstans i dom!

Puss.

Jag kom att tänka på en grej när jag gick hem idag.
När jag passerade björkarna vid Bedaröbacken.
För det var nämligen där en ilsken liten äcklig geting stack mig den 5 september 2008.
Ja, jag kommer till och med ihåg datumet.
Så hemskt var det.
Inte själva sticket.
Det gjorde inte särskilt ont.
Men jag har ju min enorma getingfobi.
Enorm verkligen.
Så fort jag hör något som skulle kunna vara en geting får jag hjärtklappning.
Inte bra alltså.
Den dagen, för typ ett och ett halvt år sen, fick jag värsta panikanfallet.
Jag tror inte att jag hade gråtit så mycket på åratal.
Jag kunde knappt andas, och ännu mindre prata.
Det var lite knepigt att berätta för mamma varför jag grät så mycket när jag ringde till henne.
Men tillslut måste hon iaf ha fattat.
Getingen stack mig rakt på läppen.
Överläppen (om man nu säger så) till vänster.
Och vet ni att läppen är ett av de farligaste ställena att bli stucken på. För därifrån tar sig giftet lätt ner i halsen och man kvävs och dör.
Som tur var så dog jag inte.
Men jag fick ett ärr.
Och det kan man fortfarande se.
Ojojoj, vad jag skämdes när jag skulle gå till kyrkan en timme senare för att ha återträff med sommarkonfirmanderna.
Och ojojoj, vad det såg ut som om jag hade försökt förstora läpparna men misslyckats totalt.

Det här kom jag alltså att tänka på när jag gick hem.
Och bara jag tänker på det så börjar hjärtat slå hårt och fort, och jag känner paniken krypa upp efter ryggraden.

Ibland är jag så himla mesig.
Nästan så jag skäms över mig själv.

Idag är ingen bra dag.
Tänker inte gå in på vidare detaljer, för tro det eller ej, men det hör inte hemma i min blogg.
Jag börjar få panik över sommarjobb nu!
Jag är ju så jävla trög på att komma igång, och alltid ute i sista sekunden.
Samma sak är det iår.
Jag har sökt från kommunen och stadsdelsförvaltningen och på nån vårdcentral typ.
Jag lyckades äntligen skriva ett cv i veckan och ska gå runt och ge det till olika ställen, men alla har ju lixom sina sommarjobbare redan.
Så jag fattar inte varför jag ska vara så trög.
Malin fick svar från kommunen för nån dag sen att hon hade fått jobb, och så vitt jag vet så har jag inte fått nåt brev, så då kan jag räkna bort det.

Jag kommer gå arbetslös i sommar, och fattig.

Idag är ingen bra dag.